Det är inte så ofta vi går på tal-teater nuförtiden. Men i går hade vi tillfälle att se Becketts
”Krapps sista band” på Målarsalen, med Jan Malmsjö i den enda rollen.
Låt mig säga det på en gång: Malmsjö är magnifik. Han
behärskar inte bara scenen, han äger
den.
Han nyttjar alla redskap: tonfall, plastik, mimik. En
närvaro så påtaglig att den nästan blir en smula obehagligt, i alla fall
påträngande.
Det är storslaget skådespeleri av en aktör som varit med så
länge och behärskar sin konst fullt ut.
Men faktum är att det nästan är för bra. Skådespeleriet nära nog skymmer texten; Malmsjö står framför Beckett.
Man får lust att gå hem och läsa texten i lugn och ro.
Det behöver ju inte vara någon nackdel.
Fysiskt
Fysiskt
Med detta sagt är det klart att det förstås är en väldigt fysisk uppsättning. Jag antar att det är
svårt att förhålla sig på något annat sätt till Becketts pjäser, just och
paradoxalt nog för att de är en massa text och ganska lite action, för att
uttrycka det milt.
I ”Krapp” händer ju inget annat än att en gammal man tar
fram band och bandspelare och lyssnar och kommenterar..
Det är rätt långt från gängse slå-i-dörrar-fars, kan man
säga.
Så därför närvaro, rörelse, gestaltning, fysik. Och det
sköter alltså Jan Malmsjö på ett alldeles briljant vis. Han kan få publiken att
nästan hålla andan medan han äter två bananer.
Men också ta bort nästan all komik när han sedan halkar på
ett av bananskalen. Det är fortfarande inte fars – det är en malör som den
gamle mannen råkar ut för. Varken mer eller mindre. Inte viktigt, men inte
alldeles oviktigt heller. Som en massa små bitar som uppsättningen är byggd av
Denna pjäs som är så fylld av ord – Krapp/Malmsjös
spelpartner är alltså en bandspelare, det ser ut att vara en klassisk gammal
Tandbergare av den typ som en gång i tiden fanns i praktiskt taget alla svenska
skolsalar – ger alltså utrymme för väldigt mycket ordlöst spel..
Det tar väldigt lång tid innan någonting alls sägs; en lång
stund är det bara harklingar, en och annan hostattack, ett – kanske –
bekräftande stön. Och sedan Krapps vällustiga avnjutande av ordet spole: Spooooooooooole.
Orden
Efter hand väller orden fram. Delvis upprepade, när Krapp
kör bandet fram och tillbaka, delvis ekade i svar; ibland framspottade, ibland
eftertänksamt återhållna.
Men, åtminstone för denne betraktare, blir även orden väl så
mycket ett redskap för skådespelarens handlag med rösten, som bärare av
text-innehållet.
Nota bene, här är inget överspel, och absolut inga manér –
det är bara så bra att ens fokus hamnar där.
Och trovärdigheten är total. Inklusive den där känslan av
att Krapp uppträder som spelade han inför någon. Alltså inte att Malmsjö gör
det. Utan att han plockar fram ett sådant drag hos sin rollfigur. Krapp har naturligtvis någonstans inom sig
upplevelsen av en publik. Inte vi, som sitter där på Målarsalens måttligt
bekväma bänkrader, utan en som finns hos honom, inne i honom, i hans värld. Han
kanske inte ens är riktigt medveten om det själv, det vet vi inte. Men Malmsjö
- och regissören Karl Dunér – visar oss det.
Han ser ömsom ut som en gammal sur gubbe (ehuru bara 69,
alltså avsevärt yngre än skådespelaren som gestaltar honom), ömsom som en vis
gammal kines, och ömsom som en cirkusclown. Och ständigt den samme. Om stycket
har ett budskap handlar det väl bland annat just om detta – hur vi förblir de
samma mitt i vår föränderlighet.
Men, som sagt, texten faller lite åt sidan inför denna
uppvisning i makalöst skådespeleri.
Rekommenderas varmt.
