Så kom vi då dit till slut.
Fördröjda inte bara av corona, utan tidigare också av den snörika vintern.
Men en junidag, just innan reserestriktionerna formellt lättats, satt vi där i bilen på väg norröver för en resa som kändes allt annat än onödig.
Om bilresan funnes nog mer att berätta, det där med däcktrycksmätare på moderna bilar finns en del att säga om, men turligt råkade ju Toyota i Uppsala ligga i vår väg.
Men den historien får bli en annan gång
Med någon försening, men utan att träffa någon på vägen, kom vi till Ytterhogdal.
Ute vid ön var det full fart på älven, men inte så högt vatten
Och i byn var den nya dörren på plats
Lite ovant, men fint.
Fågelfjädrarna där utanför vittnade om ett nyss timat drama.
Men inomhus var det lugnare för närvarande fåglar.
Hus-flamingon får stanna inne ytterligare ett tag, för säkerhets skull.
De mindre kollegerna i flamingosextetten är dock på plats, även om en av dem har problem med balansen.
Frun i huset kollar läget i världen.
(Rummet vann klart på att vi målade fönsterfodren)
Dagens drama: Buanvägen skall tydligen asfalteras om. En av bilarna som bidrar gjorde åtskilliga turer, och vände varje gång utanför vårt hus för att kunna backa på plats.
Det blev lite tröttsamt i längden.
Här har chauffören tydligen något att inspektera.
Bergenia. Invasiv art. Till skillnad från andra invasiva arter vi försöker eller försökt odla överlever den ganska väl, även om lingonen hela tiden vill ta över (man ser dem sticka fram här och var bland bergenia-bladen).
Timjan, som skulle växa lite bortom vänster bildkant, är på väg att helt gå ut.
Men vi gillar ju lingonsylt också, så vad fasen.
Den nya dörren ser helt ok ut även inifrån. Hoppet är att den skall betala en del av sin kostnad genom att mindre värmeläckage begränsar uppvärmingskostnaderna.
Kort var besöket. Ingen träffade vi på byn, utom Maine Grip som vi mötte vid återvinningen och pratade lite med, på behörigt avstånd.
Och så var det strax dags att ge sig hem igen.
Paus vid (stängda) Träslottet.
Sommarsverige:
