En lättnadens suck - men över vad egentligen?

En lättnadens suck verkar gå över världen, den dag då Donald Trump lämnat Vita huset.

Och ett ögonblick må det väl vara oss unt att känna att ett stänk av normalitet och förnuft har återvänt.

Men det finns ett djupt oroande stråk av nu kan vi fortsätta som förut över många reaktioner i breda kretsar, i gamla och nya medier världen över.

Och det är ju inte så.

Som förut

Lögnaren, narcissisten, skrythalsen Donald Trump har tvingats omlokalisera till Florida, med oklart vilka planer i sitt omfångsrika bagage.

I övrigt är det som förut.

I USA anser fortfarande en stor portion av de republikanska väljarna att valet ”stals” – de har inte förstått sitt eget lands valsystem. 

En mindre grupp, oklart hur stor, är uppenbarligen beredd att ta till våld för att ”försvara” sin ståndpunkt

Rättegångar, mot Capitolium-stormare och kanske mot Trump själv och hans entourage, lär inte dämpa motsättningarna

Pandemin hänger som ett svart moln över landet.

De ekonomiska och sociala problem som vållat den mångomtalade splittringen  - ekonomisk omställning, globalism, klyftor, rasism med mera – är lika stora som någonsin.

Vart Trump och trumpismen tar vägen vet ingen.

Här hemma?

Och här hemma har vi samma grå vinterdagar i pandemins skugga och klimatkrisens ohyggliga strålkastarsken.

Vi har ingen Trump, men vi har en högljudd opinion som påhejad av sina politiska ”ledare” och generöst återgiven av medierna verkar se som politikens allt överskuggande mål att ”bli av med såssarna”.

En opinion av skränfockar som kastar sig över varje möjlighet att diskreditera, gnälla och förtala. Frikostigt beredd fora även på platser där man tills ganska nyligen inte skulle ha väntat det, exempelvis SVT:s Facebok-trådar.

Vi har en s.k. oppositionsledare som väljer just Trumps avgångsdag till att kungöra att nu vill han samarbeta med trumpismens svenska systerparti, för de har ”ändrat sig”. (Han har visst inte stämt av med Mitch McConnell och de andra i det republikanska partiets ledning vad de tror om den planen…)

Vi har en statstelevision – fd public service – som, möjligen av rädsla för att de nyssnämnda skränfockarna skall skriva ”vänstervriden” nånstans på FB, silar mygg och sväljer kameler, låter borgerliga regionpolitiker komma undan allt ansvar medan man jagar enstaka statsråds resdagar, och håller kompissamtal med Uffe och Mattias.

Vi har en sorts vänster som tycks skygga för ordet klass medan man ägnar sig just åt att säkerställa att i övrigt de ord som används endast är de för ögonblicket godkända.

Och detta som sagt i skuggan av en pandemi, som svårt misskötts av regioner som ingen ställt till ansvar, medan somliga politiker inte dragit sig för att nyttja ett nationellt krisläge till att försöka plocka billiga poäng för att försvaga landets styre.
Och en klimatkris som man knappt ens vågar tänka på.

Och inte bara

Och det är bara Sverige. 
I grannlandet Tyskland trängde populister för några månader sedan in i riksdagen och gav sig på ledamöter (med måttligt eko här i Sverige), ett Tyskland som trots sin historiska ballast av diktatur-motvilja också dras med en skränfocksopinion liknande vår.

I det populisttyngda Italien råder regeringskris. I Storbritannien med dess självförvållade brexit-elände härjar Boris Johnson, som bara i relief mot Trump kan fås att framstå som en någorlunda sansad politiker. I Finland är populistpartiet Sannfinländarna – världens enda parti med svenskfientlighet på programmet – nu landets största.

Polen och Ungern är vad de varit länge. Tjeckien och Slovakien är på den vägen. Nyss har en lärjunge till Orban tagit över i Sloveníen.

Ryssland och Turkiet utgör samma hot mot grannländer och mot den demokratiska ordningen som de gjort länge, nu bara ytterligare styrkta av Trumps vanskötsel av USA:s utrikespolitik och malträterande av demokratin och ordningen.
Och Saudiarabien, Iran, Nordkorea – var skall man börja?

Och Kina förstås.  Den nya enda verkliga supermakten. Inte ”outgrundligt” som den orientaliserande myten säger, men i praktiken nästan lika oförutsägbart som Donald Trump.

Det enda som torde vara säkert är att vi här i Sverige, världens mest anpassliga land, säkert kommer att ligga långt framme i att lära oss mandarin och käka med pinnar när kineserna tar över helt  – och därpå gnälla över att ”utlänningarna” inte hänger med i den moderna tiden.

Januaribilden: En tid av väntan

Man ser den, och man ser den inte

Man vet att den finns, men man vet ändå inte

Det är en tid av väntan

En tid med mycket inte i sig

Dagar som inte når ända fram

Dagar som är borta innan de börjat

Aldrig är ljusets bedräglighet så påtaglig som nu

Aldrig känner man tidens upplösning så skarpt,

rakt igenom kropp och själ och alla lager mellan dem

Aldrig är ensamheten så ensam 

och gemenskapen så bräcklig

Aldrig är det nära så undflyende

och det vilande så långt borta

Man ser solen, och man ser den inte -

________________________________________________________

Årets tema är Speglingar.

Januaribilden är från Kjöllefjord

            

 

Därför vill de räkna fel

Ni kanske funderar över varför Trumps stödtrupper i USA-kongressen med vad som verkar vara mot bättre vetande in i det sista slåss för att fördröja räknandet och det slutliga – får man hoppas – utropandet av Joe Biden till ny president?

Svaret är ganska enkelt.

Det beror på att den amerikanska ytterhögern, liksom ytterhögern i allmänhet, har fattat hur mycket politiken handlar om symboler, om utspel, om ren teater. Om storyn, för att tala nusvenska.

Det kanske inte är så konstigt, för den delen – ytterhögerns mest profilerade (och mest destruktiva) rörelse hittills var ju lika mycket teater som politik, i all sin förfärande dödlighet.

Det här verkar inte ha gått in lika väl hos vänstern och mitten, som oftast verkar envisas med att tro att sakfrågor, fakta och redlighet skall göra jobbet.

Vilket får en del av dem att till och med ha svårt att inse att vad de gör på sin fritid under pandemitider spelar en väl så stor roll som vilket arbete de lägger ner där på departementet eller verket eller var det nu är - att inte kunna ta till sig att de är symboler lika mycket som människor.

Det kan man trött eller bittert begråta när man följer debatten – och dess undervegetation – här på hemmaplan.

Nåväl vad trumpisterna nu gör är att jobba med berättelsen.  De lär inte kunna hindra att Biden och Harris blir formellt utsedda, men de kan se till att de blir det först efter en utdragen debatt, en som säkert varar långt in på natten.

Och berättelsen blir då att ”Jaja, de lyckades bli valda, men det var först efter en stenhård debatt där de fick slåss ända in på målsnöret, och stora delar av kongressen motsatte sig valet”.

Borta är en storseger i valet, borta är de förkrossande elektorssiffrorna och den tydliga majoriteten av ”the popular vote”.

Kvar är berättelsen om att kongressen egentligen inte ville ha den valda presidenten, och att det råder osäkerhet om legaliteten i hela valet.

Det är vad det handlar om i kväll.