I nationaldagstider stöter man ju alltför ofta på undrandet varför "just vi svenskar är så dåliga på att fira vår nationaldag" - ofta kopplat till föreställningen att Norges lidelsefulla firande av 17 maj har nånting med unionsupplösningen 1905 att göra.
Men så var det ju som bekant inte. Inte alls.
Norge firar ju ingalunda 17 maj för att de slapp ur unionen med Sverige. Den unionen var ännu inte ingången när man samlades på Eidsvoll i maj 1814 och antog en författning för Norge, en för tiden ovanligt demokratisk och om man så vill modern författning.
Ryggstöd
Med den i ryggen kunde norrmännen slippa undan en svensk erövring, (Kielfredens ”union”) och Karl Johan fick nöja sig med en lösare union där han var kung över Sverige OCH Norge.
Som upplöstes på hösten 1905.
Den norska nationalismen har därefter hela tiden haft en avsevärt bredare prägel, ytterligare accentuerat under ockupationen 1940-45, medan den svenska oftast kom att sambo med punschskålar, kungliga järnvägsinvigningar och det slutande 1800-talets klassamhälle; i Sverige var demokratins genombrott en vänsterfråga, även om alla kanske inte svor på frasen om att ”proletären har inget fosterland”.
I Norge var och är nationalismen norsk.
Vi svenskar älskade då (och älskar fortfarande) allt det moderna. Och nationalismen som sådan rangerades därmed lätt in i det gamla, övervunna, o-moderna.
Med denna tanke i bakhuvudet kan man närma sig det faktum att flera av de länder som firar högljutt och dansar på gatorna inte så ofta firar nationell frigörelse, utan i lika hög grad ett steg mot frihet, jämlikhet och broderskap, för att citera kärnan i den kanske viktigaste av dessa händelser.
Även i USA, vår förebild i allt, var ju rättigheterna en lika viktigt del som oberoendet för grundlagsfäderna. Man kan argumentera för att det senare främst var ett medel för att säkra det förra.
Vem firar?
Och vilka länder förutom Norge, Frankrike och USA firar egentligen så storslaget, eller med verklig övertygelse? Tjavars, i Finland får man hälsa på presidenten – det Finland för vilket frigörelsen från Ryssland också var en frigörelse från tsaristisk despoti.
Och våra danska vänner, vars nationalism och historieintresse definitivt överträffar vårt, de har inte ens en nationaldag. De firar Grundlovsdagen, då enväldet avskaffades och en författning upprättades. Inte heller Storbritannien har någon nationaldag.
Man kan nog argumentera, om man orkar, för att de ”starka” och betydelsefulla nationaldagarna ofta handlar just om modernisering och demokrati, och att de firas till åminnelse av något vars betydelse folket var medvetet om när det hände, och sedan har hållit i minne – inte var framplockade av arbetsgrupper ett antal hundra år senare.
Karl XIII snarare än Gustav Vasa, alltså.
Man kan också skänka en fundering åt frågan, om intresse för historien inte ibland kan slå över i sjuklig fixering. Det är ibland som om slaget vid Trastfältet ännu inte tagit slut. Och uppenbarligen måste fortfarande Mazepa besegras och drivas i graven.
