måndag 7 augusti 2023

Augusti: Domherrarna och glipan innan mörkret kommer


Redan en vecka in i månaden.
Men domherren och hans fru sitter kvar. Där, på bilden.
Lockade dit, vad jag minns, av hampfrön i det lilla fågelhuset.
En augustidag.
Sällsynta gäster annars runt vårt hus. Julkortsfåglarna har annat för sig på sommaren.
Även deras brittiska kollega rödhaken är en sällsynt men någon gång uppdykande gäst.
Nötväckorna och talgoxarna bryr sig inte om årstider och helger. Finns det mat så dyker de upp, nötväckorna med sina banditmasker gör en aggressiv inflygning som i bästa fall skrämmer bort konkurrensen, talgoxen väljer oftare att brösta upp sig och käfta runt matbordet.

Men domherrarna.
Det är inte många år sedan jag första gången såg dem utanför julkortsvärlden.
Förklara kan jag inte varför det var en så stark upplevelse, en i släkt med den känsla man erfar när man kommer till platser man länge drömt om, som när man stiger ut från Sta Lucia i Venedig första gången eller står vid den där globen och ser bort mot Knivskjellodden. 
Att det finns.
Att det är på riktigt.
Att man - jag! - upplever det.
Nu, just nu.

Något sådan bjöd domherrarna på vid sina sällsynta besök.

Och nu är det åter augusti, sommaren släcker sina ljus ett efter ett, och vi tar alla lite långsammare steg.
När som helst blir det höst.
Blir det också höst, då när årstiderna blandas och det som är förvandlas.
I glipan innan mörkret kommer över oss.

                                                                                                          Svedjemon, Ytterhogdal
____________________________

lördag 1 juli 2023

Juli: Det gröna ljuset mörknar


Så har halva året gått.
Tiden har vänt. Blomning går över i mognande.
Vi är mitt i det gröna, men det gröna ljuset mörknar

Tiden är alltid en tunnel, en tunnel genom det gröna.
Det finns en riktning, men den är inte självklar. 
Och vägen är aldrig riktigt rak.  Det finns utsikter
åt alla håll. 
Och det är vi, bara vi, som går där

                                                                                                      Maasholm


___________________________


tisdag 6 juni 2023

Nationaldagsfunderingar 2



I nationaldagstider stöter man ju alltför ofta på undrandet varför "just vi svenskar är så dåliga på att fira vår nationaldag" - ofta kopplat till (van)föreställningen att Norges lidelsefulla firande av 17 maj har nånting med unionsupplösningen 1905 att göra. 

Men så var det ju som bekant inte. Inte alls. 
Norge firar ju ingalunda 17 maj för att de slapp ur unionen med Sverige. Den unionen var ännu inte ingången när man samlades på Eidsvoll i maj 1814 och antog en författning för Norge, en för tiden ovanligt demokratisk och om man så vill 
modern författning. 

Ryggstöd


Med den i ryggen kunde norrmännen slippa undan en svensk erövring, (Kielfredens ”union”) och Karl Johan fick nöja sig med en lösare union där han var kung över Sverige OCH Norge.
Som upplöstes på hösten 1905.

Den norska nationalismen har därefter hela tiden haft en avsevärt bredare prägel,  ytterligare accentuerat under ockupationen 1940-45, medan den svenska  oftast kom att sambo med punschskålar, kungliga järnvägsinvigningar  och det slutande 1800-talets klassamhälle; i Sverige var demokratins genombrott  en vänsterfråga, även om alla kanske inte svor på frasen om att ”proletären har inget fosterland”.  
I Norge var och är nationalismen norsk.

Vi svenskar älskade då (och älskar fortfarande) allt det moderna. Och nationalismen som sådan rangerades därmed lätt in i det gamla, övervunna, o-moderna.

Med denna tanke i bakhuvudet kan man närma sig det faktum att flera av de länder som firar högljutt och dansar på gatorna inte så ofta firar nationell frigörelse, utan i lika hög grad ett steg mot frihet, jämlikhet och broderskap, för att citera kärnan i den kanske viktigaste av dessa händelser.

Även i USA, vår förebild i allt, var ju rättigheterna en lika viktigt del som oberoendet för grundlagsfäderna. Man kan argumentera för att det senare främst var ett medel för att säkra det förra.

Vem firar?

Och vilka länder förutom Norge, Frankrike och USA firar egentligen så storslaget, eller med verklig övertygelse?   Tjavars, i Finland får man hälsa på presidenten – det Finland för vilket frigörelsen från Ryssland också var en frigörelse från tsaristisk despoti.

Och våra danska vänner, vars nationalism och historieintresse definitivt överträffar vårt, de har inte ens en nationaldag. De firar Grundlovsdagen, då enväldet avskaffades och en författning  upprättades. Inte heller Storbritannien har någon nationaldag.

Man kan nog argumentera, om man orkar, för att de ”starka” och betydelsefulla nationaldagarna  ofta handlar just om modernisering och demokrati, och att de firas till åminnelse av något vars betydelse folket var medvetet om när det hände, och sedan har hållit i minne – inte var framplockade av arbetsgrupper ett antal hundra år senare.
Karl XIII snarare än Gustav Vasa, alltså.

Man kan också skänka en fundering åt frågan, om intresse för historien inte ibland kan slå över i sjuklig fixering.  Det är ibland som om slaget vid Trastfältet ännu inte tagit slut. Och uppenbarligen måste fortfarande Mazepa  besegras och drivas i graven.




En gammal fundering om nationaldagar


torsdag 1 juni 2023

Juni: Det går så fort


Almanackan ljuger inte: Sommaren är här.
Om vädret nickar instämmmande, eller häftigt skakar på huvudet,
betyder ingenting, nästan ingenting
Snart är det midsommar och tidsvända.
Det går så fort. Allt går så fort
Det är, och sedan är det förbi.
Det ljusnar, och det mörknar igen.
Och sedan, kanske, ljusnar det en stund igen.
Kanske.
                                                                                                       Gammelträde,Ytterhogdal

måndag 1 maj 2023

Maj: Mosippan berättar om våren

    

Mosippan, oansenlig och vacker. 
Egentligen står den i linets landskap, för detta är Hälsingland, men Hogdalsbygden med sina fåtaliga gläntor i skogen är mosippe-bygd, långt från storgårdarna som linet byggde.
Så Härjedalens landskapsblomma tittar fram vid infarten till Svedjevallen, försiktigt sticker den upp bland lingonriset

Det är svårt att inte fängslas av dess blyga skönhet, där den står och berättar att våren är på väg till skogarnas land.

Hur länge det än sett ut att dröja.

                                                                                                         Ytterhogdal

lördag 1 april 2023

April: Kommer en vår?


När mars i år går över i april känns slånblomningen, och våren över huvud taget, väldigt avlägsen.
Visst vet vi att det nog blir vår till slut, men när? Och hur blir det då, hur går det med den här skakiga och ryckiga världen.
Vad skall det, kort sagt, bli av oss?

Kanske blir det bra ändå. Kanske blommar slånet åter under en ljusblå vårhimmel. Kanske finns det människor kvar som bryr sig om - bryr sig om varandra, bryr sig om världen, bryr sig.
Kanske lever vi inte i den bästa av världar men likväl i en möjlig värld, en där man kan stå ut och finna sina glädjeämnen, finna små rum av glädje, vila, frid?

Kanske, möjligen. 
Vi får väl se. Någon sorts vår kommer, det kan man nog vara ganska säker på.
Ännu en gång kommer slånet att blomma.
Medan vi är på väg.
Någonstans.
                                                                                                                Torsberget


 ______________

onsdag 1 mars 2023

Mars: Inget att lita på


Mars är ingen månad att lita på
Vintern vill ge sig av, men vad kommer i stället?
Frusen värme, splittrat ljus, hastigt anade djup under hala stigar-
Skiften, ständiga skiften; alls inget bjuder mars att hålla fast i
Nej, mars är den mest opålitliga av månader     Inget som den lovar
håller den    Fönster blir speglar, speglar blir fönster, dörrar leder
ingenstans    Is som inte bär längre, is som lägger sig igen
En sol som ingen riktigt kan tro på.
Dagar som frusna flak över grått vatten
Mars
                                                                                                     Riddarfjärden