Det var inget badväder direkt när vi gjorde vår numera traditionella vårresa kring min födelsedag - på vad som faktiskt blir min sista semester från jobbet på SVT.
Svårt att fatta.
Vi åkte till Simlångsdalen och bodde i en stuga på Tallhöjden, just som i fjol.
För att få revansch på det där eländet med ryggen som slog till då.
Käppen med silverkrycka var med i packningen men behövde aldrig användas denna gång.
Men som sagt, vi hade ju inte direkt räknat med bad.
Så det gjorde inget direkt att poolen inte var badbar (ovan)
Vår stuga den som syns just bakom poolen
Det blev en blåsig resa. Allt eftersom vi rörde oss mot sydväst tilltog vinden.
På Bolmen, nere i Smålands sydvästra hörn, gungade färjan rätt bra och slet i sin lina
Men vi kom över och fram och installerade oss i stugan som i sin rusticerande
log cabin-imitation på sitt sätt kan påminna om
Näverön (fast med moderna bekvämligheter)
Nästa dag var vikt för Halmstad, som vi nästan helt missade i fjol då jag låg hopvikt med ryggskott
I år gick det bättre, även om vinden slet och slängde i hörnen och gjorde vårpromenader längs Nissans strand.... ...skall vi säga - mindre lockande.
Jag har livliga och ljusa barndomsminnen av fikastopp på Tre Hjärtan i korsvirkeshuset vid Stora Torget.
Men nuförtiden inhyser det en ganska ordinär krog där man nog kan få en kopp bryggkaffe som stått framme en stund - men inte mycket till fika annars.
 |
| A-L betraktar minnenas ruinerade tempel |
Men Halmstad kontrade med
Broktorpsgården ett stenkast därifrån. (Ett ganska långt stenkast, men kanske fick man hjälp av vinden)
Utmärkt fika i miljö som jag inte kan hitta något annat ord för än "trivsam".
 |
| Författaren begrundar och beundrar Broktorpsgården. |
Lärde mig därvid också att det område där Halmstads centrum i dag ligger en gång hette just Broktorp. Stan har ju som så många andra flyttat sig en bit.
Sade jag att det blåste?
 |
| Vågorna välte och havet ven. Tylösand |
Jo, för det gjorde det nämligen. Som tusan.
Vi tog en sväng utåt Tylösand och vidare norröver - Frösakull, Haverdal, Steninge.
Dels för att se på ställena, det var intressant och lockade till en del sociologiska, ekonomiska och stundom till och med en smula politiska reflexioner och utbyten.
Däremot lockade det inte till att sticka ut näsan utanför bilen. Inte ett dugg faktiskt
Således är denna bild av Tylön tagen genom bilfönster.
Men dels var vi också på jakt efter ett matställe. Vi är inte mer korkade än att vi fattar att det är hors saison, och väntade oss inte mycket.
Men nåt litet våröppet café, en pizzeria för överblivna lokalinvånare, nåt ställe som gick mer på almanacka än på väder - vi var dock inne i slutet av april - borde man väl kunna hitta?
Men nej.
I Steninge fick vi nästan napp. Det var någon som rörde sig därinne! Men hon höll bara på med underhållsarbete. Kanske hade "Lottas" öppet på helgerna, trodde hon. Det var väl fint, men ännu var det bara fredag-lunchdags.
Vi hann till Getinge innan vi hittade en liten pizzeria som faktiskt var öppen.
På kuppen kom vi till Asige och fick se "
Hagbards galge". Jag har sett den kallas "
Hallands Stonehenge" vilket känns lite överdrivet för denna förvisso fantasieggande konstruktion på 2+2 stenar.
Men ett ganska imponerande bygge är det. Sannolikt bronsålder, och utan någon som helst knytning till de troligen apokryfiska järnåldersfigurerna i sagan om Hagbard och Signe.
Runt i trakten finns flera stenar, resta och liggande, av liknande typ.
Och öht är spåren av mycket gammal kultur många här i södra Halland.
Det var första dagen i Simlångsdalen, resans andra.
Och det blev åter morgon, författarens födelsedag, den 22 april
Vädret var vackert men - ja, det blåste fortfarande. Rejält, faktiskt.
Vi började med att inte gå i kyrkan.
Dels för att det inte var någon förrättning att besöka.
Men framför allt för att Breareds kyrka var stängd (fram till 1912 hette samhället Breared, inte Simlångsdalen, och kyrkan har behållit namnet. Namnbytet skedde till följd av en populär bok om trakten, som hette "Folket i Simlångsdalen")
Stängd.
Förbannade kyrktjuvar. Spanjorer och andra.
På små vägar genom skogen åkte vi sedan till Laholm
...och besökte dess förträffliga bokhandel av den modell som nu nästan inte finns kvar i Sverige.
Talade en stund med den vänliga bokhandlerskan och köpte var sin bok, fast det nyssnämnda samtalet inleddes med påståenden om att vi absolut inte tänkte köpa något.
Vi åt en liten bit på Cecilia vid Stortorget.
Det gjorde vi i fjol också, men då satt vi ute, på gården.
Det var INTE aktuellt i år.
Sade jag att det blåste?
I Laholm shoppade vi också loss i fiskrökeriet nere vid Lagan.
Här väljer A-L bland sådär 15 sorters rökt lax.
Ett stycke av en av dem kompletterades med vitlökssill, laxpaté, rökta räkor och lite annat.
Vi fortsatte söderut i vinden.
Och fick omedelbart en illustration till de problem med jordflykt som har plågat området sedan jordbruket började.
 |
| Sandstorm på den halländska slätten |
På väg upp mot Hallandsås ligger ett annat bronsåldersminne, den delvis rekonstruerade Lugnaro-högen
Sedd inifrån bilen såg den värdig och seren ut.
"Lugnaro" lät ju hoppfullt.
Men varken lugn eller ro rådde.
Och det där med att man kan komma in i högen och se själva gravkammaren är en sanning med modifikation. Det beror på när man är där, kan vi väl säga.
Och däruppe var det lite svårt att hålla reda på - ja till exempel vart halsduken blåste.
In i bilen igen och upp över Hallandsås.
Det normala är väl att man passerar den s.a.s på tvären, på E6:an eller möjligen om man är bokskogs- och barndomsrese-nostalgiker som jag på den gamla vägen som löper bredvid - men vi valde att färdas i längdriktningen och tog oss så småningom ända ut till Torekov.
Där det blåste rätt bra
Verkligen ett fascinerande ställe, men om Antonius Block hade försökt spela schack där denna dag hade pjäserna blåst i sjön
Hem till födelsedagssupé så småningom,
och efter en natts stärkande sömn dags att resa norröver.
Med ett fika-(och konstutställnings-)stopp i Varberg kom vi raskt till Göteborg.
Där det också blåste, fast faktiskt inte LIKA mycket som i södra Halland
 |
Besökte brorsans grav på Marieberg.
Fick gräva ner blommorna ordentligt - på en del andra gravar hade krukor blåst omkull |
På kvällens program stod opera - premiär för en ny uppsättning av Gösta Nystroems "Herr Arnes Penningar" efter Selmas berättelse.
Spännande musik i grunden. och en stark kör, bakom två fina sopraner, men inför helheten var vi inte så där vanvettigt begeistrade.
Men det var roligt att komma tillbaka till själva Göteborgsoperan, lokalen. Utifrån är den inte så rolig, men därinne är den spännande - inte minst genom sina utsikter.
 |
| "Läppstiftet" och barken Viking sedda inifrån Gölteborgsoperan - och Götaälvbron i bakgrunden, den som kallades "Nya Bron" i min barndom... |
 |
| Inne i salongen - mot balkongerna |
 |
| "Hur var det nu med Sir Archies blodiga dåd?" |
Och nästa dag var det dags att ge sig hem.
I medierna hördes allvarliga maningar att ta det lugnt i trafiken i Dalarna och Hälsingland och sådana ställen, för där kunde det falla SNÖ!
Att snön skulle vräka ned från Bollebygd till Ulricehamn var det ingen som nämnde.
Gissa om jag var glad att ha vinterdäcken kvar på.
 |
| Lite jobbigt var det... |
 |
| ...nog som sagt |
Snöfallet återgick till regn nånstans efter Ulricehamn, så resten av resan hade vi "bara" spöregn.
Ställvis så där på vattenplaningsnivån.
Men det gick bra.
Och in mot Stockholm var det bara duggande.
Dock var det första gången som jag har kört hela vägen mellan Stockholm och Göteborg med oavbruten nederbörd.
Fast man få säga en sak - det blåste inte lika mycket...
Det är för sent att gömma sig men för tidigt att
* * *
