Orosanmälan 1

Något som oroar mig mer än det mesta annat på senare tid, är uppgifterna om att vab-fusket har ökat, våldsamt och snabbt.

Det gled snabbt förbi i ett nyhetsflöde som sannerligen inte saknar orosmoment och omskakande händelser, men det säger mer än många av de mest uppskruvade telegrammen.

Om det nämligen är sant och relevant mätt – man får ju numera alltid ha anledning att sätta frågetecken där, när skrupelfria aktörer skapat sig allt bättre resurser för att påverka medvetande och opinion – nåväl, om det  är sant så pekar det på hur långt solidaritetens förruttnelse nått, hur spridd satsa-på-dig-själv-egoismens entreprenörsanda faktiskt är.

Rätten som vi tillsammans givit föräldrar att vårda sina sjuka barn, med ekonomisk ersättning ur den gemensamma kassan, är en solidaritetshandling. Att medvetet använda den för att fuska till sig resurser på andras bekostnad är stöld.

Här spelar det mindre roll om det är den feta breda medelklassen eller en av tvåtredjedelssamhället trängd underklass som fuskar; stöld är det likväl. Och ett underminerande av själva idén bakom solidariska uppoffringar.

Förutsättningen är hursomhelst ett långvarigt propaganda-mässande om ett det gemensamma tillhör någon annan. De resurser vi avsätter med skatter och sociala avgifter har allt mer gjorts till ”politikernas pengar”.

Detta har naturligtvis inte skett av en slump, eller utan avsikt.  Det var just hit man ville komma. Det som inte gick att stoppa på 1900-talet, en solidarisk fördelning av resurser, skall nu gå att rulla tillbaka på 2000-talet.

Och det som oroar mig är att rapporterna om vab-fusket tyder på att man kan ha närmat sig målet.

Med reservation förvisso för att alltihopa kan visa sig vara överdrivna aspekter av mätfelaktigheter.

Larmrapporter om eget sjukfusk som levererades rätt braskande för några år sedan visade sig vara rätt skramlande tunnor. Kanske är det så även denna gång. I bästa fall.

Men – nyheten har i så fall ändå tjänat det övergripande syftet: att så misstro mot allt vad solidaritet heter.

Alltså, ni vet, att ”politikerna tar våra pengar”.

Det är inte ett ont framtidsscenario. Det tycks redan vara här.