Angående stora och små länder och världspolisen

Det fanns en tid då man inte självklart ansåg att lösningen på ofullkomligt, dåligt eller rentav ont styre i en stat var att USA lät byta ut ledningen i denna stat.
Med direkt våld, eller med andra maktmedel.

Att man tvivlade på detta av två skäl – dels det principiella och moraliska, att lösningen på ett lands problem i första hand måste sökas i landet självt och av dess invånare – det är ju liksom demokratins grundidé.

Dels också det praktiska, att spåren förskräcker; de ”lyckade” exemplen är få, framför allt för länderna själva men även för världssamfundet och USA självt. 

De uppenbart misslyckade flera.

I många små länder, som Sverige, fanns dessutom en oro för att tankefiguren att en stor makt hade rätt att påverka och till och med ändra styret i en mindre grannstat kunde sprida sig; vi har alltid hyst en viss oro för att den kunde fått fäste i Moskva.

En oro som skärpts vid vissa tider i den inte alltför avlägsna historien.

Ack hur avlägsen känns inte den tiden, den debatten, de ställningstagandena i dag!

Om åsikter om rätt och fel

Det finns, har jag insett, ett antal saker som jag har en åsikt om – att någonting är bra eller dåligt – men där jag likväl störs av att många som har ungefär samma åsikt som jag inte längre hanterar detta som just en åsikt, utan som ett sakförhållande.

I min världsbild är det till exempel gott att människor från olika minoritetsgrupper får lika rättigheter, representation och uppmärksamhet med majoriteter, det är en av många saker som gör att jag är glad att leva i Sverige där sådant nått längre än på många andra håll – men det är ju inte ett ovedersägligt faktum att det är bra.

Det är en värdering.

Man kan försöka bygga under den med resonemang om hur den totala lyckomängden i ett samhälle utvecklas i olika scenarier, men sådant är svårt att mäta invändningsfritt och stört omöjligt att bevisa.

Och - man kan alltså hysa uppfattningar som strider mot min övertygelse om hur det skall förhålla sig i dessa frågor, utan att ha fel.

Jag kan tycka att människor som kommer med utsagor som strider mot mina värderingar har fel. 
Jag kan resonera om det och argumentera för min åsikt och mina värderingar.

Men jag kan ju inte behandla detta som ett bevisbart faktum.

____________________

Det finns fenomen där vetenskapen relativt entydigt kan fastställa samband mellan samhällelig organisation och medborgarnas tillfredsställelse eller lyckonivå, och/eller samhällets styrka inför påfrestningar.

Inkomstspridningen är ett sådant.

I länder med mer begränsad inkomstspridning är stämningen bättre än i sådana där den är stor.

Det går av uppenbara skäl inte att genomföra experiment som bevisar ett kausalt orsakssamband mellan begränsad inkomstspridning och medborgarnas upplevda glädje och lycka, men ett mätbart samband finns där.

Ibland, ibland, snuddar jag vid tanken att det kanske vore en viktigare tråd för politiken att följa än all denna symbolpolitik som gödslas med i dag.

Ingen nämnd eller glömd.

IS-resenärerna - vad göra?

Debatten om vad som bör göras med IS-terrorister.

En aspekt som alldeles verkar saknas bland de moraliska och moralistiska brösttonerna är frågan om riskerna i det kommande.

Bland alla dem som ropar ”Låt dem ruttna där de är!” verkar inte finnas en enda tanke på vad som händer om ett år, om tre år, om tio år?

När nyhetsflödenas sökarljus har svängt till andra arenor och terrorsekterna har hunnit re-gruppera och bygga nytt.

När fanatismen och hatet har fått fortsätta att gro i den fysiska och den själsliga öknen.

Vart riktar sig deras fanatiska hämndbegär då? De IS-terrorister som kommit från Sverige, vars enögda livsfientliga fanatism har formats här, vare sig de högtskrikande hanifbalisterna vill kalla dem ”svenskar” eller inte.

De som har växt upp i Örebro eller Göteborg.

Och som vi nu rekommenderas att bara strunta i.

Kommer de att strunta i oss, sedan?

Jag känner mig inte så säker på det.
    -   -   -   -

En annan sak som saknas i de högljudda opinionlive-artade debatterna är en översiktlig matris över vilka svenska medborgare eller andra här boende som skall anses berättigade att tas hit när de begått grova brott utomlands (eller anklagas för att ha gjort det), och för vilka brott detta skall gälla eller eventuellt inte gälla.
USA-medborgare uppväxt i till exempel Sala åtalad för heroinsmuggling i Indonesien, någon?

-            -    -    -    - 

Det är också jobbigt att veta att det faktiskt finns en modell som skulle kunna utgöra en lösning på IS-deltagande-problemet i stort, även om den naturligtvis inte skulle göra allt perfekt i en handvändning.

(Det senare är för övrigt ett väsentligt inslag i många stora och små problemkomplex, tidens avvisande av allt som inte är perfekt – avvisandet av den goda lösningen i brist på den fullkomliga).

Men den bästa modellen skulle förstås vara att sätta upp en internationell tribunal, i FN-regi, eventuellt formellt knuten till Internationella domstolen i Haag, och rannsaka och döma IS-terrorister i den. 

Och ja, man fick tugga i sig att Assads krigsförbrytelser, turkiska soldaters brott, kurdiska styrkors övergrepp och annat som inte hör till IS ansvar inte kom med där.

Allt har sin tid, och att man inte löser alla problem är sällan ett skäl till att inte lösa ett av dem.

Nytt i bloggen: Diktpodd!

Hör mig läsa en lång och invecklad dikt.

Om detta.

Två texter från det tidiga 70-talet

"Den litterära tidskriften anordnade en enkät
på temat: Varför skriver du poesi?   Jag sände in en dikt
med titeln Varför jag inte skriver poesi    Den blev
omgående refuserad
Nu planerar jag en egen undersökning bland arbetarna
på fabriken: Varför är du inte direktör?  Varför har du
ingen villa i Spanien? Varför får du inte magsår av rädsla
att ditt skattefusk ska avslöjas?
Varför dricker du inte slottsviner?
Varför talar du så dålig svenska?
Jag väntar mig ett maximalt intresse och ett minimalt 
statistiskt bortfall"





                                                          död poet

inte ens en hund på väg till graven
ett tidigt regnfalls grå refräng
graven hål i marken som en blomma dragits upp

floden flyter grumligt under bron
gammal flod, också gammal
bro

ändå är de som svullnade flyter upp
aldrig de samma
glada eller sorgsna 
två, flera gånger i samma flod

inte mörkret som en varlig hand
men som ett långt regn mellan de tysta
                     husfasaderna

marken borde brista från sitt sår

Spretiga tankar i februari

Tidens kanske vanligaste uttryck – ”jag orkar inte…”.

Vad blev det av med konsten att bemöda sig?

                                              *   *   *    

Läser i en recension att ”i poesi måste 1+1 bli 3”.  Det är en fyndig formulering, men bara mycket måttligt sann.  Ofta räcker det så väl om 1+1 bli 2,00000001.

Och i de bästa dikterna blir 1+1 just 2 – men på ett sätt att det känns som om man aldrig tänkt på det förut.

                                              *   *   *    

Det här att äldre människor faktiskt förefaller att vara mer nyfikna än yngre, vad beror det på?

                                              *   *   *    

Inför rapporterna från Venezuela och den snabba entusiasmen inför oppositionens maktövertagande – snuddar inte tanken nån gång vid minnen från Jugoslavien och den så kallade Arabiska våren?

Irak 2003?  Eller Iran 1978?  Med flera..

                                              *   *   *    

Glöm aldrig bort att i vilket samhälle som helst kommer halva befolkningen oundvikligen att tillhöra den sämst lottade halvan.

                                              *   *   *    

Åt helvete går det när man börjar betrakta politiken som en kamp mellan Rätt och Fel, i stället för en brytning mellan tycker-är-bra och tycker-är-obra.

När det blir en strid mellan Goda och Onda längs den Enda Vägen.

Då öppnar man Pandoras ask, och då hamnar man i inkonsekvenser som skulle vara skrattretande om de inte vore hemska.

                                              *   *   *    

Lite för många verkar tänka inför klimatkatastrofen: ”Jaja, världen kanske går under  - men i nästa avsnitt blir det nog bra igen”

                                              *   *   *    

Politikens problem: Det är inte längre någon som verkligen talar för det gemensamma bästa.

Alla siktar på särintressen.

                                              *   *   *     

En stund på stan. Och mötet med alla dessa som går insvepta i sig själva, i sin musik, i sina meddelanden, i sitt.

Undra på att de inte kan konsten att trängas utan att tränga.

                                              *   *   *    

Förr var vintern åtminstone en tid utan problemcyklister. Inte längre.  Det går utför med allt.

                                              *   *   *    

Syftet med en del ”klimatsparande åtgärder” synes ibland inte vara att rädda planeten utan att visa upp hur duktig man är på att rädda planeten

                                              *   *   *   

Antiken lever.

Näst Horatius oftast missuppfattade mening om dagen är väl det tristaste som sägs ”Jaja, redan Sokrates klagade på ungdomen”.

Svepande, avfärdande alla synpunkter på samtiden och dess utveckling, vare sig berättigade eller oberättigade.

Tanklöshetens triumf i det futtiga

                                              *   *   *    

Och så den här svårutrotade föreställningen att den som tjänar mest också är ”duktigast”.

Och att den som är ”duktigast” också gör mest nytta.
Den tanken.

                                              *   *   *    

De bortklemade svenskarna som känner sig kränkta så fort de inte får grilla fritt eller åka till Thailand varje år och som skakar av vrede om någon säger hen, som inte kan skriva sitt eget modersmål och inte talar några främmande språk, de som ulkar i kommentarsfälten bara det kommer hit några tiotusental flyktingar – tänka sig att det är samma typer som brukade drömma om det renande kriget som skulle driva nationen samman med gisselslag.

De där som dyrkar sin iphone och värnar om traditioner som Black Friday och Vällentajn,  men inte vet när kyrkoåret börjar och slutar eller vem Axel Oxenstierna var.

De stolta svenskarna med sina rödgula eller konfedererade flaggor, som har gått i livets hårda skola men inte verkar ha lärt sig något där – heller.

                                              *   *   *    

När går världen under?  Den har redan gjort det.

Den gjorde det i det ögonblick då säljarna tog över

__________________

"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt" - Spretiga tankar i till exempel januari

"Om Gud finns är han en ganska usel romanförfattare" - Spretiga tankar i november

"Varje gång en människa föds, skapas universum" - Spretiga tankar i september

Spretiga tankar - valextra!

"Det finns för mycket nu i nutiden och för lite sam i samtiden" - Spretiga tankar i maj

Skivomslag

Februaribilden: Ljuset är det samma

Träden är av silver.
Men hur man än spanar så finns där ingen ljusning längre fram, bortsett från en och annan mötande bil.
Vägen fortsätter och fortsätter, men det ljusnar inte.

Det är ingen bild av oändligheten, för vägar leder någonstans.
Därifrån leder sedan naturligtvis en annan väg, andra vägar, vidare.
Någon annanstans. Det är nästan orkeslöst banalt.

På så vis kan man möjligen säga att vägarna är oändliga,
även om vägen inte är det.
Men till vad nytta?

Egentligen borde februari vara en ljusmånad. Tidsförskjutningarna morgon och kväll är snabba och ohejdbara.  Men det är för kallt, för stelt, för slutet.
Det är vinter.
Bara vinter.
Och ljuset utefter vägen är det samma, oförändrat, oföränderligt.


Men träden är av silver

                                                                                                      Väg 83, Hälsingland

________________________________


Januaribilden: Vägen framåt

Ibland upptäcker man saker

Ibland upptäcker man intressanta saker när man studerar nyheterna lite närmare.
Till exempel vilka de "partiledare som varit nyckelpersoner i den långa regeringsprocessen" och som straffats av väljarna (iaf enligt Novus ) egentligen är.


Särskilt när man noterat att första utgången något dämpar och specificerar det dråpslag som rubriken delar ut, blir man ju nyfiken på domen och söker sig till siffrorna.

Det är inte alldeles lätt att  se något mönster i sammanställningen:

.
Men...
Om man sätter sig en liten stund med materialet och funderar, så utkristalliserar sig så småningom något som liknar ett mönster här.
Jag har tillåtit mig att tydliggöra det genom att kasta om ordningsföljden på partiledarna i listan:

Tänka sig.