Om rim och dikt

När jag för ganska exakt 50 år sedan plötsligt upptäckte att jag kunde skriva maskin, kunde forma ord och meningar och sätta dem samman, stod mycket snart klart för mig vad jag ville använda denna färdighet till: jag ville skriva poesi.
Jag ville bli poet.

Den modernistiska poesin var en minst lika ny och omtumlande upptäckt för mig just vid samma tid; särskilt minns jag hur Ekelöfs ”Kosmisk sömngångare” knockade mig, men jag åt av allt, och inom loppet av något år hade jag – uppfödd på Snolisky och Runeberg  - vräkt i mig stora delar av 1900-talet, med särskild smak för dem som krossade bokstävlarna (ja, hela Sent på jorden drog förbi där) – att upptäcka Gunnar Björling var ju som att upptäcka själva språket på nytt. 

Inte kräsen

Men jag var inte kräsen, min smak förblev bred;  Aspenström lika väl som Lars Gustafsson hörde till de tidiga följeslagarna, men det  gick bra med Gullberg också eller till och med Ferlin. 

Till antologifynd som förde mig vidare hörde så skilda saker som Björn Håkanssons fina ”Följa John” och ett par tidiga dikter av Lars Norén - den uppburne ångestdramatikern och dagboksskribenten förblir för mig en sårig ungdomspoet.

Det första ruset handlade om den svenska (inte minst finlandssvenska) modernismen, men jag fick också snart syn på Leonard Cohens diktsamlingar, och jag minns att Celans ”Todesfuge” drabbade mig lika hårt som den gör de flesta. Dock är jag osäker på om jag läste den i original eller översättning.

Men så var det detta med att skriva själv.

Rim.

En nära god vän som fick se några av mina diktförsök uttryckte allmän uppskattning – men avrådde mig bestämt från att pröva att rimma.

Det jag skrivit och som han fått se var inga runebergsrim, så långt hade jag snabbt kommit, inspirationen kom nog närmast från Ekelöfs 30-tal – tänk Sorgen och stjärnan – men lätt generad gav jag honom rätt och undvek det rimmade.

Tidsandan

Naturligtvis underlättade det dels att tidsandan inte riktigt var sådan, dels att jag aldrig varit självklar herre över takt och meter – min musikalitet ligger på ett annat plan, i valörer och klanger, om den finns alls.

Men det var nog det där rådet som avgjorde.

I känslan av att den rimmade poesins tid var passerad, för mig likaväl som för litteraturhistorien, undvek jag den formen.

En bit in på 70-talet kröp rimmen dock försiktigt tillbaka, framför allt för att jag försökte skriva sådant som kunde fungera som sångtexter.

Vänner som spelade visste att jag dels skrev poesi, dels hade tydligt formulerade politiska tankar, och de bad mig att skriva.

Det ville sig aldrig riktigt, det blev – med enstaka undantag – alltför klyschigt, alltför övertaget för att duga.  Men formen kröp närmare, även om jag ännu inte tyckte att den höll för "riktiga dikter".

Det bidrog att jag tog till mig ännu fler poeter, inte minst 50-talets mästare, som Forssell och framför allt Petter Bergman. Där har jag lärt mig mycket om hur man kan använda ordens ljud för att berätta, inte bara deras innehåll.

Petter Bergman har förblivit en följeslagare; hans så självfallna sätt att låta orden gripa i varandra och raderna samspela utan att någonsin ikläs tvångströjor beundrar jag lika mycket i dag som när jag först upptäckte dem.

Men rimmen.

Jag skulle ju säga något om rimmen!

Formen som befriar

Och det jag ville säga är något som alla vet som skrivit rimmande poesi bortom julklappsverserna, och som sällan låter sig förklaras för den som inte gjort det:  hur rimmen (och de fasta formerna öht) befriar tankarna i stället för att binda dem.

För plötsligt kan du inte använda det ord du hade tänkt slänga dit, utan större eftertanke för att det låg närmast – i stället blir du tvungen att rannsaka ditt sinne – vart är du på väg, vad är det du vill säga, vad är det dikten vill säga, vad är det som är på väg att hända där på pappret eller skärmen?

Vilka möjliga formuleringar erbjuder sig?  Passar de? Om inte, hur kan det då sägas?

Måste formen brytas om, godset gjutas på nytt?  Eller har de ord som erbjuder sig, ”möjliga” eller ”omöjliga”, kraft att uttrycka något betydelsefullt?
Och inte minst viktigt: låter det väl?

Mycket rim behövs inte förrän man snart upptäcker att man har sagt något som man först inte anade att man ville säga.

Ibland hantverk, ibland rus

Ibland är det mycket av hantverk, av knåpande, finsnickeri. Det är inte min styrka, och det händer att sådant blir liggande, i åratal eller decennier eller för alltid.
Gårdagens dagsdikt om vad som händer i oss när vi ser ett tidlöst konstverk förstöras, den begärde en del arbete.

Men ibland sätter ett maskineri av självklarhet igång, och andra gånger är det nära nog ett rus, ord bara dyker upp, parar sig, speglar sig, väljer ut varandra.

Det blir sällan någonting som liknar det man började skriva, och det är inte alls säkert att det blir bra.

Men ibland.

Till exempel den här från förliden höst (tidigare publicerad här i bloggen):

Som när de inneslutna, i en borg, vid en belägring

Tycker sig skönja undsättningsstyrkan, där, vid horisonten

Ett genombrott i ilmarsch genom fronten

av fiender, som redan samlat sig att storma

Men finner att den aldrig närmar sig, att drömmen

om en räddning bara är ännu en i strömmen

av bilder skräckens fantasier förmått forma –

- så är varje drömbild sann  Men inte verklig

Så enkel är vår värld, och så förtvivlat märklig:

Bilden finns  Men räddningen förblir en hägring      

Det skrivandet började i en FB-diskussion om sagor och myter och barn och vuxna, och jag ville uttrycka skillnaden mellan att någonting är sant, i betydelsen äkta, värt att ta på allvar, djupt känt - och att det är verkligt i betydelsen finns i sinnevärlden, påverkar människor liv på riktigt – en skillnad som inte alla riktigt såg, föreföll det mig.

Och när väl bilden, den grundläggande metafor som dikten bygger på – och är – hade dykt upp, så flöt liksom alltihopa fram, i stort sett som det står där.

Lite småfix dagen efter, sedan poeten sovit på det, så var det klart.

Den följer ingen vedertagen regelbunden form och räknar inte versfötter; det har jag aldrig varit bra på och inte heller road av.
Men rimmen knyter samman berättelsen, binder slut vid början men för oss samtidigt vidare.

Inte som taktslag från en metronom.

Men som tankar som väcker varandra och följer i varandras spår.

Och som säger något som jag aldrig riktigt skulle kunnat uttrycka så, om inte rimmen hade befriat mina ord och känslor