Snyggt museum - men för vem??

Häromdagen gjorde vi ett premiärbesök på det nyrenoverade stadsmuseet.

Det var intressant på flera sätt.

Men tyvärr inte bara positiva.

En del är bra

Vi hade kul framför skärmar med tunnelbanefärder och vi kände igen barndomens matvarupaket. Och vi stod länge framför modellen av 1690-talets stad.

Men det fanns dessvärre en hel del som skavde och störde.

Fyrans historiebok

En sak var tonfallet och nivån på berättelserna. ”Det är som sidor ur fyrans historiebok”, sade sällskapet, och det fångar det hela mycket väl. Både vad man ser som viktigt att berätta och vad som inte kommer med. 
Och inte minst tonen.  
För oss förkättrade 50-talister som gått i 60- och 70-talens svårt förtalade skolor kändes det lite pinsamt, helt enkelt.

Så mycket mera som en massa förkunskaper faktiskt förutsätts. Besökaren kastas nämligen rakt in i stadens historia cirka 1527.

Av Birka och Birger jarl, av tyska rådmän och danska belägringshärar inte ett spår.
Vi vet att det finns ett fint medeltidsmuseum som tar hand om detta, men alla besökare kommer inte till stadsmuseet direkt därifrån, och en inledning som sätter in staden i dess historiska sammanhang vore önskvärd.

Det borde vara särskilt viktigt för de besökare som till skillnad från oss inte är ingrodda stockholmare som gått i dessa trappor redan som skolbarn.

För oss däremot skulle det vara till glädje med mera konkretion, mer rena fakta, tydligare sakupplysningar.  Var exakt är bilden tagen? När gjordes den här kartan?

Vad hade huset på bilden för användning?

Jag vet att det inte är så inne att lasta museisalar med fakta, det finns idéer om att ”tala till besökarens fantasi” och dylikt, men vi hade velat veta mera sådant, praktiskt och konkret om skildringarna av vår stad.

Och gärna lite korrläsning därtill.
Det är en sak om jag slinter på tangenterna här i bloggen. Ett nyöppnat museum skall inte göra det.

Tidens betydelse

Vi undrade också lite kring utställningarnas övergripande berättelse (som det för närvarande brukar heta)
Besökaren lotsas mellan avdelningar som följer i kronologisk ordning, från 1527 till nutid.

Men i vart och ett av rummen släpper kronologin; där samsas ting och bilder och upplysningar från hela den berörda perioden. Man stiger in i den period som börjar 1720, och den första man möter är mamsell Josabeth…

Lite förvirrande ibland.

Det kronologiska berättandet är naturligt i ett historiskt orienterat museum. Men då måste det vara rimligt konsekvent.

Inte minst genom att tydliggöra vad i det ena sammanhanget som leder över till vad i det andra. Här brister det, i våra ögon.

Varje period, med dess oundvikligen godtyckliga avgränsningar, blir som en tablå för sig.

Vart tog finnarna vägen?

Det är naturligtvis inget fel i att museet betar av de vederbörliga identitetspolitiska markörerna.

Vad vore ett stadsmuseum i Stockholm utan en lamentation över hur samerna exploaterats och exotifierats?

Naturligtvis finns också samtidens och det nära förflutnas migrationsrörelser och integrationsproblem med på ett hörn

Men vi saknar en mer genomarbetad teckning av de riktigt stora invandrargrupperna vars stad Stockholm har varit genom historien.

Stockholms alla finnar, från medeltiden till idag, var är de? De som varit med och satt sin prägel på staden under hela dess historia.

Och tyskarna, försvann de verkligen med medeltiden och dess bestämmelser om lika representation i rådet?  Nej, det gjorde de ju inte.

Stormaktstidens alla invandrade  - holländare, balter, skottar till och med fransmän. Var är de, egentligen?

Och när vi nu pratar politik.

Ingen samtida beskrivning får ju sakna lite slängar om hur ihålig folkhemstanken  var, och hur lite koll den tidens människor hade på identitetspolitik – det får man leva med.

Men kanske skulle det finnas plats för liiiite om klassamhälle och utsugning i tidigare tidevarv också?

När vi berättar om hur kvinnorna på bryggeriet såg sig tvungna att bilda en egen fackföreningsavdelning för att männen inte uppmärksammade just deras speciella intressen (en viktig berättelse!), så kanske det kunde finns lite utrymme att berätta varför man kände behov av att starta fackföreningar över huvud taget?

Och det största problemet är...

Nå, detta är allt randanmärkningar i jämförelse med det stora problemet: Hur i helvete kan man öppna ett nytt museum och inte ens erbjuda ett fik?

Det skall, någon gång, bli en restaurang, som "rattas av veteraner från Stockholms nattliv" som det heter i en pressmeddelande-baserad lokaltidningsartikel.

Men tills vidare, ingenting.

Det är bara för dåligt.

Men, som sällskapet påpekar, alltihopa är väldigt snyggt.

Och det är ju när allt kommer omkring det viktigaste i vår tid.