Hör ni, vad är det egentligen med folks (o)förmåga att använda prepositioner?
Är det bara jag som tycker det har exploderat, felanvändningen av dessa förträffliga och ofta så viktiga små ord?
Nej, jag tror inte det, jag har hört flera trötta språkbrukare utlåta sig om just detta.
Har vi rätt?
Har felen ökat så explosivt som vi känner och i så fall varför?
För det känns verkligen som ett nytt fel. Jag har inga minnen av att det togs upp, diskuterades eller varnades för när jag gick i skolan.
Taskig stavning, trasslig meningsbyggnad, syftningsfel eller rent missuppfattade ord ("återtåg"!) som florerar i tidens offentliga skriftställning - allt sådant sökte svensklärarnas skarpa ögon och slog ned på.
Pronomenformerna var på tapeten redan då, de och dem, han och honom - även om mest fokus dåmera kanske lades på frågan om "dej" och "mej" gick an som ersättning för dig och mig (någon riktig klarhet i den frågan fick man nog aldrig - däremot var "dom" definitivt anatema).
Ökat med tiden
De där felen har funnits hela tiden men
ökat - eller blivit mer synliga - i takt med att fler ovana språkanvändare tar plats på den offentliga arenan.
Och somliga har rentav upphört att klassas som fel.
Jag har till exempel slutat att störas av "störa sig på",
Men prepositionerna?
Kan någon som gick i 60- och 70-talens skola minnas sig ha blivit åthutad till exempel för att använda "över" i stället för "om"?
Att skriva "hattrick för NN" istf av NN vilket var vad det handlade om.
Eller ha valt formuleringen "tvång på att" istället för helt enkelt "tvång att".
Eller "Som vi har siat i" (istf siat om)
Eller "hon kramas om från sina kollegor".
Eller: "Inga tecken på terror efter Haag-dåd."
För att bara ta några exempel från de senaste dagarnas massmediekonsumtion.
Knappast
Lägga band på sin polis
Många språkfel medför inga läsproblem om man bara
lägger band på sin inre polis, men fel prepositioner kan verkligen försvåra
läsningen, stoppa upp flödet, orsaka förvirring.
Oftast inte så stor att man alls inte förstår, även om också det undantagsvis förekommer, men tillräckligt mycket för att störa, irritera och hindra.
I en del sammanhang medger
reglerna ju val mellan flera prepositioner, för nyanseringar, stil och så vidare, men det jag talar om är när man
får ett helt omöjligt val i texten.
Huruvida den här utvecklingen som så mycket annat beror på inflytande från amerikanskan (wi in Sviden ar so good on forräjn länguisjes bikås vi spik so wäll inglish so vi almost need not jos änny svidisch) är oklart.
Prepositionerna och de konstruktioner där de används är ju så speciella för respektive språk att det inte känns självklart att bara slänga in en "engelsk" preposition för att stila med den; och samtidigt är de båda språken ju så nära besläktade att de ofta använder samma preposition ändå.
Ett undantag?
Ett möjligt, rent av sannolikt undantag är användningen av "över" där normal språkkänsla gärna vill ha "om" eller "kring", eller ibland "för" eller "genom" eller eventuellt något helt annat uttryck som "på grund av..." eller dylikt.
Där finns det fall där det känns rätt säkert att engelskans over spelar in.
Men annars, påverkan från amerikanska? Tveksamt.
Det redan för decennier sedan påbörjade utbytet av "mot" mot "till" i uttrycket "kritisk mot/till" är ju nästan helt genomfört. Jag har slutat att irritera mig på det - man får välja inte bara sina strider, utan också sina blodtryckshöjare - även om jag själv envisas med att använda den tidigare gängse formuleringen.
Så vad är förklaringen?
