Vad är det som väntar oss? Det vet vi inte, det vet ingen.
Prästen som just nyss nyårspredikade på tv konstaterar nästan som i förbigående att det finns så många sätt som det kan gå åt skogen på.
Och han landar ändå i sin tros förtröstan, För oss som inte har tro är all förtröstan avlägsen.
Och han landar ändå i sin tros förtröstan, För oss som inte har tro är all förtröstan avlägsen.
Där ute på gatan är snön borta men mörkret är kvar, det som aldrig viker.
Bilderna finns. Men vad de egentligen visar får var och en avgöra själv.
Jag vet inte ens vilken tunnelbanestation det är som skymtar i bakgrunden av månadens bild, årets första. Om någon av de numera så fåtaliga läsarna vet, så berätta.
Kalendern har inget tema annat än årets gång. Detta är januari. Som alla egentligen vet är det vanligtvis då snön kommer; talet om en vit jul är önsketänkande, besvärjelse eller rent yrande. Vintern kommer till Stockholm på allvar i januari, om alls.
Det snöar på människor och cyklar, och mörkret vill inte vika, hur mycket vi är upprepar att vi går mot ljusare tider.
Det är januari.
Det är vinter.
Någonstans i Stockholm
