Vägen fortsätter - och försvinner.
Inte är det långt man ser i den annalkande hösten.
Den som vill kan se en ljus himmel där borta, där stigen lyfter mot en fransig horisont.
Den som hellre vill kan fastna inför färgerna, de flammande som föregår men också förebådar senhöstens askgrå.
Att vi inte vet vart vägen egentligen leder är en truism, en sådan som man hittar i förnumstiga texter i almanackor..
Riktigt sant är det inte heller - spången på bilden leder upp på en stig som för upp till vandringslederna på Storhogna.
Men det är ju så med truismer, att de är sanna.
Vi vet ju inte vart vägarna som vi står inför skall leda.
Allt senare i livet, allt senare på året.
Allt mindre klart, allt mindre säkert.
Och ändå är vi någonstans på väg
Även den som stannar upp och väntar förs av tidens ström i riktningar man oftast svårligen kan ana.
Det är också en truism.
När man stannar upp och tänker liknar de flesta sanningar antingen truismer - eller möjligen osanningar.
Även detta är.
Och ändå är vi någonstans på väg.
Och ändå är vi någonstans på väg.
Vid Storhogna
____________________________
