Karin Karsvall till minne

Ser i tidningen att konstnären Karin Karsvall har gått bort. Och fylls med en egendomlig blandad känslaav vemod, saknad och sorg blandad med lite glädje över att ändå ha f fått ta del av hennes konst.

Karin Karsvall var ingen ”stor” konstnär i de gängse meningarna. Hennes produktion var begränsad, hennes kundkrets var inte särskilt vittspridd, och hon diskuterades väl aldrig på kultursidorna i de stora tidningarna.

Men de verk hon skapade, med sin finstämda blandteknik av applikationer och broderi, var enligt min uppfattning stor konst.

Utsikterna

Få kunde som hon fånga själva essensen av det landskap hon skildrade, där fjällen möter skogen och skogen möter fjället, de blånande utsikterna i Härjedalen, och det lillas övergång i det stora.

En kung Karls spira som står halvt utanför bilden och bjuder in oss att låta blicken försvinna uppemot fjällvidden. Eller, se där hur bäcken rinner liksom förbi oss där vi står, förbi krypvide och ljusa björkar, runt de ranka snögranarna som klär stigningarna när du går upp mot fjället.

Och alltså, framför allt, utsikterna.

Luften

Man står där, ser – och är där.
Fjälluftens höga klara doft slår emot en, omger en, lyfter tiden ett ögonblick.

Och skogens mörka tyngd öppnar sig, mjukt men allvarligt.

Och man är tacksam över att ha fått ta del av detta.

Min födelsedagspresent senast jag fyllde jämnt.

Favorittavlan. Hänger i Ytterberg. Ej till salu, tyvärr.

Ett utsnitt av det landskap som är basen för tavlorna