Allt är inte slut, men sommaren har passerat sin höjdpunkt.
Om det nu går nedåt, uppåt eller bara fortsätter framåt kan man ha delade meningar om.
Men tiden blir en annan tid; dagarna förlorar utrymme till nätterna, mörkret mörknar. Augusti är en extra tröja på.
Så var det alltid, och ändå vänjer man sig aldrig riktigt. En besvikelse är oundviklig i dessa stunder, oberoende av vad som nu väntar oss, vad vi nu väntar på.
Även den som inte förväntar sig något kan drabbas av besvikelse.
Kvar blir, förstås, minnen.
Opålitliga, kringdrivande, skiftande - och sanna.
Minnena är speglingar av det som varit, de är skapade av det som varit, men de är inte det som varit.
De är inte det som finns kvar, utan bilder av det som fanns.
Man kan låta en bild påminna sig om det.
Om speglingar.
Och om att en linje som ser rak ut kan speglas böljande
Tidigare månader
