Jag har varit på rockkonsert.
Det är första gången på sex år, visar det sig. Länge är det sedan den tid då "konsert" var lika med just rockmusik, och man (jag) betade av ett antal sådana varje år.
Länge sedan och sent nu. Mycket tid är det.
Då är det nästan som en tanke att det var Jason Isbell jag lyssnade till och såg. Så mycket tankar om liv och tid och mänskliga villkor och vad som är svårt och vad som eventuellt gör det uthärdligt - eller inte alls - som strömmar genom hans låtar kan få andra artister briljera med.
Isbell brukar klassas som en americana-artist, understundom till och med som country. Det senare är kanske sant i den meningen att hans musik har en av sina rottrådar ner i countryn, men inte mer; själva ordet leder tanken vilse.
Americana, vad det nu egentligen egentligen är, är förstås sant, men inte hela sanningen. Vi är ganska långt från John Stewart här, inte minst live, som ju var vad det handlade om. Musikaliskt är detta rock, varken mer eller mindre.
Men americana-begreppet handlar ju till stor del om texterna. Och Jason Isbells texter är fulla av USA - och framför allt av det USA som många svenskar verkar stå främmande och frågande inför-
Trailerparkernas och truck-stoppens USA; de öden han skildrar, på ett sätt så att alltihopa verkar självbiografiskt - och någon gång väl faktiskt är det men mycket mer sällan än det är lätt att tro - är ofta trasiga, ofta sorgliga, inte sällan ganska solkiga, någon gång tragiska.
Till och med när han skildrar lyckan - som i "If we were vampires" eller "Letting you go" smyger oro, sorg och vemod sig på och tar med sig sången någon annanstans.
Och under ligger nästan hela tiden en uthärdandets heroism. Om än ibland mycket djupt under...
(Jason Isbells livshistoria kan andra berätta. Det är bara att googla.)
Det handlade ju om en konsert.
En rockkonsert. Jason Isbell och hans 400 Unit på Annexet i går.
Den var väldigt bra.
Men lämnade mig med en känsla av att det kunde ha varit ännu bättre.
Den byggde runt låtar från den senaste skivan, Weathervanes, som absolut inte är någon dålig skiva men knappast tillhör hans starkaste - och det var alltså en tydlig slagsida åt rocken, komplett med ett antal (iofs mycket kompetenta) gitarrsolon och gitarrsolo-dueller med Isbell själv och bandets gitarrist Sadler Warren.
Som sagt väl spelat, men jag tror att det är få som går på Isbell-konsert för att se två killar som står mitt emot varandra i ett hörn av scenen och försöker överglänsa varandra.
De flesta verkade - som jag - mer begeistrade över materialet från den i fjol tioårsjubilerande klassikern "Southeastern" - uppsluppet botten-sorgliga "Elephant", slagnumret "Cover me up" som gavs en finstämd, nästan lite soulig behandling; att "Stockholm" drar ned jubel i staden med samma namn är givet, men t.o.m. bottensänket "Super 8" fungerade hyfsat i en något Springsteen-artad version väldigt långt från det mer finstämda som Southeastern annars har sin tyngdpunkt i.
Min personliga favorit Flying over water kom också med.
Med den katalog Isbell har är det klart att det var mycket man skulle ha velat höra som inte kom med; jag hade gärna hört något från Drive By Truckers-tiden, liksom mer från näst senaste skivan Reunions (enda representanten Overseas gavs en rätt pliktskyldig behandling).
Men det är som det är.
För den delen kunde jag ha tagit rubbet från "Southeastern" också. Men man kan absolut förstå artister som är trötta på att publiken alltid vill höra samma gamla låtar.
Men lite färre från Weathervanes, och utrymme åt sånt som Flagship eller Letting you go eller Speed Trap Town eller Danko/Manuel eller New South Wales eller...
Och är egentligen Alabma Pines en rocklåt?
Det var bra ändå, det var det. Men hade det inte avslutats med en seeeeg version av This aint it från senaste skivan, som väl illustrerade sin egen titel - utan i stället med förslagsvis Outfit, som vad jag förstår har avslutat många konserter förr, så hade åtminstone jag gått därifrån väldigt mycket nöjdare.
Vi tar den här i stället:
,
PS - att Jason inte snackade politik, utom antydningsvis i ursäkten inför en något oförberedd kisspaus, var ganska skönt, faktiskt - det har blivit en väldig överdosering av USA-val senaste tiden - även om hans insikter kanske hade varit mer klargörande än en del annat man hört DS
______________
Låtarna i inläggen kommer från tidigare konserter; ännu verkar inte från i går ligga upp
