Nej, det är klart att de inte är nazister

Tangerade en debatt om man kunde kalla Sverigedemokrater för nazister. En fråga som i mina ögon har ett enkelt svar, men som väckte några tankar.

Nej, Sverigedemokraterna är absolut inga nazister. Partiet har förvisso bruna rötter, men skall bedömas för vad det är i dag – i sina program, i sina handlingar, och för dem till vilka det appellerar.

Jag är för min del jäkligt trött på att vänstern skall behöva hållas ansvarig för Stalin. Det väsentliga i fråga om rötterna är vilka delar man eventuellt har tagit med sig och vilka man lämnat bakom sig.

Det samma bör gälla för alla partier.

Och nej, SD är inga nazister.

De drömmer i sina program och manifest om upprättandet av ett gott och tryggt nationellt folkhem – några skulle säga reaktionärt, andra skulle säga: aldrig existerande – som det var, som det skulle ha kunnat vara, om inte om - för alla riktiga svenskar.

Och det senare är i huvudsak kulturellt definierat, utom hos en del  (självförklarade) anhängare som hör av sig till redaktionerna med mer rasmässigt grundade utsagor. (Vilken tyngd man skall lägga vid dessa kan diskuteras, men inte här och nu.)

Och de lägger hela sin politiska och ekonomiska tonvikt vid huvudfrågan: ”massinvandringen.” 

Det gör dem inte till nazister.

Nej, det man behöver komma ihåg är något annat.

Sverigedemokraterna är inga nazister.

Men det var inte NDSAP heller.

Vår förståelse av ”nazismen” är så präglad av vad som kom och blev: av Himmlers polisstat, av Förintelsens olika faser och skeden,  av världskriget - det totala kriget med sina terrorbombningar och folkmordsartade aktioner – av överfallen på andra stater långt bortom den tyska irredentan, och det slutliga tyska ragnarök.

Det är vad vi tänker på, när vi hör ordet nazism.

Men det var det naturligtvis ingen som gjorde 1930 eller 1932. 

Och knappast någon som önskade sig.

Inte bland anhängarna, de som röstade eller tänkte på att rösta, de som blev medlemmar: De tänkte ordning och reda,  återställning av hur det var när det var bra, förut. 

De tänkte revansch för Versailles. De tänkte att ”judarna”, eller ”judefrågan”, hade blivit ett problem som man behövde ta itu med, fast många blundade för det. De tänkte att den liberala demokratin och den liberala rättsstaten inte gav sig i kast med problemen handfast nog. De litade på löften om en bättre ekonomi.

Och de tyckte att vänstern måste hållas tillbaka. 

Men inte heller bland motståndarna: De såg ett akut hot mot demokratin och förstod – i alla fall många – att Hitler tänkte göra sig av med den snarast; det hade han ju inte direkt gjort någon hemlighet av.  

De förstod att det skulle bli hårda, våldsamma tider, och att det skulle kunna bli farligt att vara eller att ha varit till vänster.  De oroade sig för att antisemitismen skulle bli en del av staten, och att de tyska judarna skulle bli andra eller tredje klassens medborgare, eller tvingas emigrera. 

De fruktade för krig, kanske flera krig, kanske rentav ett stort revanschkrig mot Frankrike, eller mot Sovjet.

Och beroende på politisk hemvist stoppade de oftast in NDSAP i den månghövdade högern på plats som passade deras analys, vare sig de själva nu var kommunister, socialdemokrater, liberaler.

Men ingen såg förstås nazismen, så som vi i dag tänker på den.

Och återigen nej, Sverigedemokraterna är naturligtvis inte nazister, och inte heller följer av ovanstående att ett eventuellt SD-Sverige skulle bli en terroristisk polisstat, starta världskrig eller gå under i ragnarök.

Givetvis inte. Om någon läsare har hängt med hit och ändå tror det, så rekommenderas en omläsning.

Å andra sidan är det min gissning att det inte heller skulle bli en trivsam välmående sörgårdsidyll där alla levde lyckliga i alla sina dar.

Det som enligt min mening följer är att man bör påminna sig att det enda vi vet om framtiden är att den aldrig blir som vi tror.

Att människors mål och bevekelsegrunder ofta har mycket lite att göra med resultaten av deras handlingar. Det gäller in i vardagslivet också, för övrigt.

Och att vi inte bör läsa det avlägsnare förflutna med det senare förflutna som mall.

Samt att historiska jämförelser är absolut nödvändiga och ofta användbara redskap, men att de alltid bör ses som metaforer, vill säga utsagor som tar fasta på att lyfta fram ett för sammanhanget relevant jämförelseled, inte som uttalanden som gör anspråk på sanningsvärde och som därför skulle kunna avfärdas som ”osanna”.

Lite mer respekt för fakta, logik och källkritisk analys samt för motparten, och lite färre svepande omdömen, känslor-som-åsikter-och-åsikter-som-sanningar, och lite glesare mellan argumenten ad hominem skulle för övrigt mången debatt må bra av.

______

Ja, men är de fascister då? undrar vän av heltäckande definitioner.

Nej, inte det heller, om man tittar i handlingarna.  Långt ifrån. Det finns nationalkonservativa drag som överlappar, men det räcker inte.

Däremot finns det som sagt anhängare som uttrycker åsikter som klart anknyter till fascistiska tankegångar- ni vet om den odugliga liberala demokratin, behovet av en stark man, det oacceptabla i en borgerlig rättsstats tröghet, längtan till ett drömt större förflutet & nattstånden nationalism - och man kan naturligtvis välja att se deras framgångar i ett större europeiskt perspektiv, där man kan tycka sig se fascistiska drag och knytningar, starkare eller svagare beroende på vilka element i fascismen man lägger vikten vid.

Om man nu inte väljer att definiera "fascism" som en rörelse som fanns i Italien mellan ca 1920 och 1945, där och endast där. Jag har hört sådant.

Men då är frågan om Stefan Löfven är socialdemokrat, Castro är kommunist eller påven är katolik?

Och om  jag fortfarande är ett tafatt försök till fritänkare.

(skrivet i september, uppdaterat i dag)