Om hösten

Så bar det av mot hösten i norr igen.

Och ja, visst var färgerna höstliga, sprakande gult och orange, flammande och falnande rött, murrigt mörknande brunt, och visst slet den ivriga vinden ibland dräkten av björkar och aspar. 

Och kvällarna var mörka. Så där dovt mörka som de aldrig blir i stan.  Men ändå.

Ändå.  Det var fortfarande något ljummet i luften om dagarna - och bären...  

Bären skall vi inte tala om. Nu. 

Utan lite längre ned i detta inlägg.

Men så var det detdär med bilen. Att lämna in den på service strax före en resa var kanske inte så välbetänkt. 

Tvärdött batteri, jakt på konstigt placerade urtag i garaget, 25 meter förlängningssladd, en laddare som först inte riktigt orkade.

Så småningom fick jag fart på den i alla fall, och med korsade fingrar - jobbigt att köra så, må ni tro! - och en och annan agnostisk bön tog jag mig i alla fall hela vägen till Hogdal. (Hustrun åkte buss - så visste vi i alla fall att en av oss skulle komma fram...)

Höstfärger ja - här blåbärsriset på tomten.  Men det var något som ändå inte riktigt stämde.

Det rödbrunsignalerande riset var fullt av fortfarande helt gångbara blåbär.

Möjligen hade ett och annat tappat stinget en smula, men det var långt kvar till det där fadda försenade smaktomma som sena blåbär kan lura en med.

Så här såg det ut.

Hur många blåbär kan du räkna till?

Å andra sidan var tranbären långt ifrån mogna - egendomligt nog, eftersom de verkade långt komna i somras, vi plockade faktiskt ett par nästan-helt-mogna redan för en månad sedan.

Men det är väl helt enkelt så att det inte har varit något riktig frost ännu.  Det har säkrat blåbären men håller tranbären i schack.

När din vandringsfärd är över

Väntar gröna ängars klöver...

Det var alls inte bara blåbären som ville hålla sommaren kvar.

Kärleksört, sedum telephium, i full blom. Och den trädgårdsväxt som vi har brukat kalla pestskråp efter en snarlik vild ört i skogen, men som jag just lärt mig heter Hjärtbergenia.  

Pestskråp är något lättare att säga, även om också det har lite tungvrickning i sig.

Nå, vi tog emot och lät oss bjudas, när vädret nu bjöd in.

En trevlig picknick fick vi till vid "Trapphamnen", där vi förtöjer vår båt om somrarna.

Det sög rätt bra av längtan ut till ön just då, kan jag säga.

Kraftverkssjö.

På något sätt är de klättrande småtallarna ensorts revansch för dem som dammen tog, och som ännu sticker upp som sorgliga minnen bredvid stenen.

Det långsamma husbygget rör sig steg för steg. Hål för plintarna är grävda, och vi diskuterade konkreta saker som vindskivor och fönsterfoder med byggaren. 

Huset kanske inte står där än, men vi har i alla fall en fin gång av skifferplattor dit.

På vägen upp, med fingrarna fortfarande i kors, stannade jag för att fika i Glössbo, och kunde inte längre motstå det här bordet, som vi hade kikat lite på redan vid ett tidigare besök.

Var vi skall ha det? Det får man se.

Det är väl inte ens säkert att det är vi som skall ha det.

Vi hade vissa planer på att ta vägen om Hofors på hemresan, för att se YIK spela säsongens sista seriematch, men det blev för tajt med tiden. 

Men när vi - ffg på länge - stannade vid Tönnebro för att fika så mötte vi laget på väg hem. De hade vunnit med 4-0. Det räckte inte för att nå en kvalplats, men en fin säsong av en nykomling ändå.

Tönnebro var som vanligt. Det är inte trivsel som är deras grej, utan effektivitet.

Men kanelbullarna var riktigt goda.