Inget att gråta över - Bohème

Ja, ni vet vad jag tycker om klåfingriga moderniseringar.

Men den här gången gör det inte särskilt mycket. Att man kallar Rodolfo för ”August”, Marcello för ”Edvard” och Musetta för Tulla, och låter dem gå till Berns – som dock tycks ligga på Stortorget av övrig dekor att döma – i stället för, ja vart de är de nu går i originalet. Det spelar inte så stor roll, de sjunger ju på italienska i alla fall, och miljön är fortfarande (ett sent men diffust) 1800-tal.

Då är det nästan mer irriterande att man flyttat stackars Sören Kierkegaard in i vindskyffet ur en helt annan tid, och för den delen att man kallar den bortkollrade hyresvärden för Benoit, ett troligen mindre vanligt namn under vindskuporna i Gamla Stan vid denna tid.

Men allt går att bortse ifrån, glömma bort. Det är inte alls påträngande som i många andra tramsiga fall. Det går helt enkelt att strunta i..

_____

Pga byte av abonnemangsbiljetterna har vi hamnat på tredje bänk på parkett i ställt för våra vanliga platser på tredje raden. Vi sitter på de yttersta platserna, och ljudbalansen är långt ifrån perfekt. Jag är inte alls petig med det där, men det blir lite snett, och eftersom vi sitter så mycket närmare orkestern än sångarna (jag antar att det är därför i alla fall) så dränks de senare understundom lite.

Kanske är det därför det inte känns som om Yana Kleyn riktigt når upp till de höjder hon skämt bort oss med förut. Eller så har hon en mindre lyckad afton. Eller så är Mimi inte riktigt rätt roll. Eller så är det jag som har för höga förväntningar.

Hon är i alla fall bara jäkligt bra denna kväll. Inte riktigt totalt förstummande.

Kanske är inte ens Daniel Johansson som Rodolfo Strindberg helt förstummande.

Eller så är han det.
Väldigt övertygande är han i alla fall, i agerandet men framför allt i rösten.

Jag är inte musikkritiker, utan operabesökare, och kan inte förklara vad det handlar om. Men det är det där med röster som är både mjuka och starka.

Johansson är helt klart en ny favorit. Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han snart går vidare på allvar till större scener.

Sanna Gibbs som Musetta/Tulla drar igång sina första riktiga scener (bortsett från ett tillfälligt stumt gästspel i inledningen) med ganska mycket dramatik och inte så lite humor, men  bleknar lite efter hand; det hör ju också delvis till rollen. 

Övriga sånginsatser är bra. Inte överdådiga men utan anmärkning

____

Jag är för övrigt inte den som direkt gråter på Bohème. Eller egentligen någon annan opera heller, för den delen.  Så inte heller denna gång.

Delvis beror det naturligtvis på att operaintriger per definition är så skruvade att det är svårt att ta dem riktigt på allvar på det sättet – Bohème lever perfekt upp till Stephen Frys kärva fras All Puccini operas are the same: Young girl falls in love, becomes unhappy, dies – och delvis förstås på att man redan från början vet hur det skall gå.

Men det är också något med den här föreställningen.

Möjligen har det med den där transponeringen att göra, den som jag inledningsvis skrev att man inte behövde störas av.  Kanske, kanske inte. Men det är hur som helst lätt att få en känsla av att kontrahenterna faktiskt inte bryr sig så mycket om varandra, som deras i libretton föreskrivna repliker vill göra gällande.

Om vi skall tänka oss den riktige Strindberg, så är det svårt att passa in Rodolfos Mimi i raden av hans verkliga passioner. Och om det är en fiktiv figur som bara delar namn med den kände författaren, så blir – för denne lyssnare – verfremdungseffekten total.

Det är hur som helst inte så att de två blir ett gripande kärlekspar. Mer som två mycket skickliga operasångare som levererar en klanderfri föreställning.

Och det är ju inte så illa det heller, som teaterråttan Emma, brukar säga.