Några ord om fackets roll

Tänker på min ungdoms fackliga kamp och dess misstag.

Vi ville inte att fackföreningarna skulle vara fackföreningar; vi ville att de skulle förändra samhället.

Det var det som var åt helvete. Det finns ingenting som är så bra för ett samhälles balans som starka fackföreningar – som är just detta.

Inte revolutionära kamporganisationer.

Inte en del av statsapparaten.

Inte försörjningsinrättningar för apparatniks.

Utan fackföreningar.

Så jag samlade några dikter som alla har det  gemensamt  - och kanske bara det - att de är skrivna med utgångspunkt i fackföreningsmöten vid några tillfällen under de senaste åren.

          1.

Den stilla demokratins tåliga väntan

fyller alla rummen på konferensanläggningen

Dagordningen säger: man kan älska utan att döda

Och bekräftar att den tid det tar att bygga ett hus

inte är något mått på dess värde

I förhandlingspauserna ser vi ut i regnet

över klipporna som klättrar ner i havsviken

utan rädsla    Vi vet att alla rörelser

för oss närmare det oundvikliga slutet

Men väljer ändå att syssla med det eviga

och närliggande     Bara så

kan vi framhärda i det mänskliga

i denna villornas tid    Där ingen trygghet finns

måste man ändå reparera broar och fördämningar

och tro att skillnad gör skillnad      Tillsammans

några ögonblick  i en mötessal

lyfter vi för en kort förtvivlad stund

mot högre rymder, burna av avtalstexternas karga poesi

en termik som trevar, prövar, gång på gång försöker

          Det är den enda.

      2.

Hur skall vi kunna  försvara  oss

när hoten utifrån också kommer inifrån

och hoten inifrån också kommer utifrån

Våldet, makten, hoten är också språk

Men språk som brutit samman

i sin kommunikativa förmåga

Det är som om dessa människor

inte längre vill oss något

Jag fryser, som alltid i februari

när snön har upphört att vara genomskinlig

Timmarna på träningscykeln gör mig

inte varmare, och den sortens styrka

som orkar hålla handen uppe till ett stopptecken

har jag just aldrig haft 

Speglarna säger att tiden rinner bort

och jag är mindre intresserad av mening än någonsin

Jag letar bara efter en liten ficka

där jag kunde bjuda en smula motstånd

Det finns inga handböcker för sånt

Inte ens i poesihyllan längre, där ändå

enstaka fragment länge fanns kvar

Inte i plenisalen eller på gymmet

och aldrig i kyrkan, det kan man svära på

Några ögonblick innan fackföreningens årsmöte avslutas

kan jag vila i en förnimmelse av lugn, förvisso utan tillförsikt

men ändå  -

Det varar inte länge, men det blir kvar                                                                                          

3.

Blommorna jag fick från kamraterna i sektionsstyrelsen

står på köksbordet som en påminnelse

om att livet inte har någon mening

eftersom ord som förgäves eller färdigt aldrig har det

och eftersom drömmarna tilltar i styrka i samma mån som hoppet avtar

och vice versa     Det finns många sorters sådan växelverkan i tillvaron, det kan

någon gång få oss att drömma om balans, vilket förstås är fåfängligt

men växelverkan håller oss i rörelse

Och blommorna är vackra      

4.

      Efter avtackningen

Nu står de inledande kaffekopparna redan tömda

vid kanten av borden    Sorlet har tystnat

och en enveten koncentration äter av salens syre

Kanske är detta det sista fackföreningsmöte jag är med om                                        /

Sista gången som det är nog med förslag      I den mättade tystnaden                     i

just innan ordförandens klubba träffar bordet

och ännu en punkt kan läggas till handlingarna

och strax är det dags för en bensträckare, men först bara

styrelsens svar på en motion från sektionen i Luleå –

Det finns en sång som uppstår ur själva rörelsen

Ibland kan den få hjälp av någon, en fågel i senvinterbuskens virrvvarr

eller en vind över den öppna fjärden, men ibland vet ingen

(nej, inte du heller!) hur det egentligen går till, vad som faktiskt hänt

Det är bra   Sångers hjärta skall man inte rota i

Låt sparven sjunga   Låt vinden dra över vattnet,

medan tiden långsamt vaknar ur sömnen

Och låt fackföreningsmötena fortsätta