Fotbolls-VM är som vanligt en basar för klichéer.
Det är
förstås brasiliansk sambafotboll, det är den
tyska maskinen, det är de nordiska vikingarna.
Man slipper i år visserligen
”de tråkiga defensiva italienarna” som alltid är nöjda med 1-0, men det finns
alltid andra klyschor att slänga in.
De gäller inte bara kollektiv utan även individer.
Den som
till äventyrs missat att Lionel Messi inte är särskilt lång kan snabbt
uppdatera sig om ”den lille argentinaren”.
En annan liten grej som jag retar mig på är hur svenska
journalister tycks tro att man i Tyskland ständigt benämner sitt lag ”Die
Mannschaft”, ungefär så som vi kallar vårt hockeylag för Tre Kronor, eller
åtminstone så som italienarna med förkärlek refererar till sina olika landslag
som gli azzurri (på svenska gärna
uttalat med ett hårt begynnelse-g, som skulle få envar italienare att skaka på
huvudet eller gapskratta, alltefter humör och läggning).
Förenkling
Det är emellertid, som så mycket i den samtida
offentligheten, en blandning av missuppfattning och trött förenkling.
Förvisso refereras i Tyskland till fotbollslandslaget ofta
som die Mannschaft. Det är till
exempel rubriken på sidan om laget hos det tyska förbundet DFB.
Det är förvisso en av tyskarnas populära beteckningar på
sitt landslag.
Men i medierapporteringen är det bara ett av många uttryck,
ungefär som vi ofta talar om ”landslaget”.
Ett uttryck som das
DFB-Team eller das DFB-Elf är väl så vanligt, och tyska journalister
älskar också att jobba med mer eller mindre tillfälliga sammansättningar som ”Jogis Jungs” och dylikt. När tyska spelare talar om laget är ”die
Jungs” det vanliga begreppet.
Jag misstänker att svensk obekanthet med den tyska seden att
skriva substantiv – som till exempel ”Mannschaft” – med versaler kan ha fått somliga
att uppfatta ordet mer som ett inetsat namn och mindre som en beskrivning, än
vad det faktiskt är.
Toto pro pars
Det där med vad lag kallas är förresten intressant – i flera
länder har man ju just en eller flera beteckningar för lagen - ”de blå” i både
Italien och Frankrike, och som sagt DFB-Team eller (för all del…) die
Mannschaft i Tyskland m fl. Men vi
svenskar har en omvänd modell: vi talar helt enkelt om – Sverige. Toto pro pars, kan man säga.
Jag tror ingalunda att vi är ensamma om att göra så, men det
är lite intressant i alla fall.
Nåväl, när jag nu är inne på lite surheter, så får jag väl
dra det med stjärnkulten också. Även den står ju högt under VM. Bland annat för
att många som normalt inte intresserar sig för fotboll så mycket, gör det just
då.
Men också för att det är så samtida svenskt. Känd är lika
med bra. Känd är lika med viktig.
Och med det några bieffekter: Välbetald är lika med bra, till
exempel – och mer välbetald är lika med bättre.
Det leder ju bland annat till att spelare från vissa ligor
tenderar att överskattas, och väcka förvåning när de visar sig helt mänskliga.
Premier League,
looking at you…
Evig övertro
Den eviga övertron på England har iofs bara delvis med detta
att göra, det hänger också ihop med fotbollens rötter och allt sådant, men det
ligger i samma vågskål.
Men det är också klart skönjbart bakom de senaste mästerskapens
högt uppskruvade förväntningar på Belgien, som har ett par riktiga Premier
League-stjärnor. Kompetenta förvisso, Eden Hazard på spelhumör är en fröjd att
se, men kanske inte SÅ mycket bättre än mindre kända namn, i jämförbart starka
länder som Mexiko eller Kroatien.
Och om belgarna lyckas få ihop ett fungerande lag av sin
blandning av stjärnor och andra den här gången så har de gjort det bra och kan
kanske gå långt. Men det återstår att se. En stjärna gör ingen guldsommar.
Missade deras inledande match mot Panama. Resultatet ser ju
stabilt ut. Men det tog dem visst en halvlek att slå hål på motståndet.
Återkommer förhoppningsvis inom kort med lite andra, och kanske mer positiva, tankar kring VM
