Språklig och annan trötthet kring fotbolls-VM

Fotbolls-VM är som vanligt en basar för klichéer. 

Det är förstås brasiliansk sambafotboll, det är den tyska maskinen, det är de nordiska vikingarna. 

Man slipper i år visserligen ”de tråkiga defensiva italienarna” som alltid är nöjda med 1-0, men det finns alltid andra klyschor att slänga in.

De gäller inte bara kollektiv utan även individer. 

Den som till äventyrs missat att Lionel Messi inte är särskilt lång kan snabbt uppdatera sig om ”den lille argentinaren”.

En annan liten grej som jag retar mig på är hur svenska journalister tycks tro att man i Tyskland ständigt benämner sitt lag ”Die Mannschaft”, ungefär så som vi kallar vårt hockeylag för Tre Kronor, eller åtminstone så som italienarna med förkärlek refererar till sina olika landslag som gli azzurri (på svenska gärna uttalat med ett hårt begynnelse-g, som skulle få envar italienare att skaka på huvudet eller gapskratta, alltefter humör och läggning).

Förenkling

Det är emellertid, som så mycket i den samtida offentligheten, en blandning av missuppfattning och trött förenkling.

Förvisso refereras i Tyskland till fotbollslandslaget ofta som die Mannschaft. Det är till exempel rubriken på sidan om laget hos det tyska förbundet DFB.

Det är förvisso en av tyskarnas populära beteckningar på sitt landslag.

Men i medierapporteringen är det bara ett av många uttryck, ungefär som vi ofta talar om ”landslaget”. 

Ett uttryck som das DFB-Team eller das DFB-Elf  är väl så vanligt, och tyska journalister älskar också att jobba med mer eller mindre tillfälliga sammansättningar som ”Jogis Jungs” och dylikt.  När tyska spelare talar om laget är ”die Jungs” det vanliga begreppet.

Jag misstänker att svensk obekanthet med den tyska seden att skriva substantiv – som till exempel ”Mannschaft” – med versaler kan ha fått somliga att uppfatta ordet mer som ett inetsat namn och mindre som en beskrivning, än vad det faktiskt är.

Toto pro pars 

Det där med vad lag kallas är förresten intressant – i flera länder har man ju just en eller flera beteckningar för lagen - ”de blå” i både Italien och Frankrike, och som sagt DFB-Team eller (för all del…) die Mannschaft i Tyskland m fl.   Men vi svenskar har en omvänd modell: vi talar helt enkelt om – Sverige.  Toto pro pars, kan man säga.

Jag tror ingalunda att vi är ensamma om att göra så, men det är lite intressant i alla fall.

Nåväl, när jag nu är inne på lite surheter, så får jag väl dra det med stjärnkulten också. Även den står ju högt under VM. Bland annat för att många som normalt inte intresserar sig för fotboll så mycket, gör det just då.

Men också för att det är så samtida svenskt. Känd är lika med bra. Känd är lika med viktig.

Och med det några bieffekter: Välbetald är lika med bra, till exempel – och mer välbetald är lika med bättre.

Det leder ju bland annat till att spelare från vissa ligor tenderar att överskattas, och väcka förvåning när de visar sig helt mänskliga.

Premier League, looking at you…

Evig övertro

Den eviga övertron på England har iofs bara delvis med detta att göra, det hänger också ihop med fotbollens rötter och allt sådant, men det ligger i samma vågskål.

Men det är också klart skönjbart bakom de senaste mästerskapens högt uppskruvade förväntningar på Belgien, som har ett par riktiga Premier League-stjärnor. Kompetenta förvisso, Eden Hazard på spelhumör är en fröjd att se, men kanske inte SÅ mycket bättre än mindre kända namn, i jämförbart starka länder som Mexiko eller Kroatien.

Och om belgarna lyckas få ihop ett fungerande lag av sin blandning av stjärnor och andra den här gången så har de gjort det bra och kan kanske gå långt. Men det återstår att se. En stjärna gör ingen guldsommar.

Missade deras inledande match mot Panama. Resultatet ser ju stabilt ut. Men det tog dem visst en halvlek att slå hål på motståndet.

Återkommer förhoppningsvis inom kort med lite andra, och kanske mer positiva, tankar kring VM