Något om Sverige och fotbolls-VM

Ahem.

Det är kanske dags för alla som trodde att Sverige skulle åka ut redan i kvalet att göra självkritik.
Jag var en av dem.
Och de som var övertygade om att vi var chanslösa i playoff, vad säger de nu?
Jag var en av dem.
Och de som inte gav oss några verkliga chanser att gå vidare från gruppspelet.
Jag var en av dem.

Och de som sade att vi aldrig skulle vinna i åttondelen.
Jag var - inte en av dem, även om jag varnade för den på många händer okunniga underskattningen av Schweiz, som nog mest berodde på låg kändisfaktor i det annars så effektiva alplandets uppställning.

Det är dags att fundera lite över varför vi inte trott på laget, och varför de har visat att vi hade fel.

Naturligtvis finns det flera samverkande förklaringar.

Den första och enklaste till den bristande tilliten är nog baksmällan efter Zlatans tid.
Han är en av de största spelarna vi haft, kanske som många anser den allra störste - även om sådana jämförelser är svårgenomförda och minnet är kort.
Och han är hur som helst den helt dominerande i svensk fotboll på 2000-talet.

Så mycket uppmärksamhet riktades mot honom, så mycket hopp fästes vid honom (kom i håg att Hamrén byggde mycket av sin ursprungliga mediepopularitet på att han fick Z tillbaka till landslaget!) att det oundvikligen måste komma en reaktion.

Laget blev definierat som ett lag utan Zlatan.
Och ett sådant kunde väl inte vinna något?
I hastigheten bortglömda var några hyfsade framgångar under hans landslagsbojkott, att inte tala om allt som hänt före hans tid.

Till detta kom ledan efter Hamréns erratiska ledarskap och trötta coachning, som på något sätt lyfte ned Sverige en våning på den internationella scenen.

Vissa tränare/ledare gör sig bättre på klubbnivå, andra passar bättre på nationell nivå; några klarar förvisso av båda nivåerna, men de är kanske inte så många och Erik H hör näppeligen till dem.
Lagets och landets självförtroende sjönk, tillsammans med placeringarna på rankningen.

Så det fanns många skäl att gå tillbaka till grunderna: kollektiv insats, fokus på försvarsspelet, hårt arbete, in-nötta spelsystem - med utrymme ändå för improvisation och initiativ (ni minns från förr, varken Brolin eller Hamrin spelade med tvångströja...)


Janne Andersson var naturligtvis rätt man att komma in där.
Väldigt tydlig, men uppenbarligen också lyhörd.
Väldigt engagerad (kul att se honom under matcherna!), men lika uppenbart en synnerligen kylig och balanserad person.
Och med förmåga att bygga förtroende, mellan sig och spelarna och mellan spelarna.

Den svenska spelmodellen enligt ovan bygger ju - bland annat - på att man litar på varandra och vet att man kan göra det.
Ibland räcker det inte till, för att motståndaren är bättre, för att man i hastigheten tar ett felbeslut eller för att man helt enkelt har otur - men man gör sin del, så långt det räcker. varje gång, gång efter gång.
Det där kom tillbaka med Janne Andersson, efter att  åtminstone i mina åskådarögon och åhöraröron ha saknats.
Det räcker förstås inte, men det krävs.
("En nödvändig men inte tillräcklig betingelse", som det heter)

En annan viktig faktor är att Z:s försvinnande lämnade plats för andra att växa. Jag tror aldrig han avsiktligt försökte skugga de andra, inte alls, men i praktiken gjorde han det ändå.
Det blev Zlatan plus 10,
Med honom borta steppar de andra upp, det bara är så.
Och det är inte bara eller ens i första hand de andra anfallarna det handlar om, även om firma Berg&Toivonen sina många brända chanser till trots ju nu äntligen har börjat leverera något av det som de antydde när de var U21-spelare.
Nej, det gäller hela laget, och inte minst just laget som sådant.

Och att kaptensbindeln har bidragit till att göra Andreas Granqvist till den figur han blivit i dag, det torde vara ostridigt..

En ytterligare faktor är U21-lagets EM-seger 2015. Förvisso är det ännu inte många ur den truppen som etablerat sig i landslaget - det är väl bara Nilsson Lindelöf och Augustinsson som är ordinarie i startelvan - men med segern kom en känsla av att så mycket mer är möjligt än man trott.
Och dessutom en påminnelse om att det finns många unga duktiga spelare som är redo att ta sig in och ta plats. Vi är långt ifrån att stå och falla med enstaka namn.
Den segern togs dessutom med hjälp av den klassiska spelmodellen enligt ovan.
Alla för en, en för alla.


Och så skall man ha lite tur också - en tur som till exempel kan komma i form av underskattning hos motståndarna.
Jag tror att det fanns lite hos de stora lagen i kvalet, både fransmän och holländare, och det var alldeles tydligt i playoff mot Italien.

I VM-gruppen underskattade ju tyskarna alla motståndare, även oss fast de vann den matchen till slut med tidhållningens hjälp
Mexarna gjorde det  nog inte, men då hade Sverige å andra sidan kommit igång och var helt enkelt det bättre laget. Liksom mot Schweiz.
Så Erik Hamrén har på sitt vis bidragit lite till framgången, genom att få laget att rasa på rankningen och få motståndarna att underskatta oss...  ;-)

(Har förresten inte lagets tidigare riktigt taskiga ranking också att göra med att SvFF envisas med att spela reklammatcher mot motståndare med kända/stora namn, som vi förlorar "men det var ju i alla fall en publikfest"??
Med bieffekten att vi tappar ranking.)



___________________________

Att återgången till det som under Hamréns smekmånadstid föraktfullt kallades "sossefotboll" skulle leda till några effekter på valrörelsen vågar man väl inte tro.