Hämtning av Beijlen

Ja, det var ju som att det blev något kvar efter den hastigt avbrutna påskresan.

Bilen nämligen.
Gamla kära Beijlen

Den har stått i Västervik sedan den olycksaliga långfredagen.

Men nu var det dags att hämta den. Med ny koppling och allt.

Pga brist på bil – men lika mycket för att det är trevligt – tog jag tåget.

Ner genom Försommarsverige for jag, där och när det är som vackrast

Byte i Linköping och Kustpilen till Västervik.

Jag har alltid hävdat att det vackraste landskap som finns är hagmarkerna i gränslandet mellan Östergötland och Småland, när fruktträden blommar.

Kanske var jag någon vecka eller två för tidigt ute, men vackert är det ändå, så här i övergången mellan slånets tid och häggens.

I Sörmland fortfarande mycket slån i sitt vildaste flor, detta magiska fyrverkeri av vithet.

Längre söderut var de längre komna, på väg in i det gräddgulnade – men då tog alltså häggarna över.

Och enstaka fruktträd på väg att tändas i det skirt gröna, liksom svävande.

I övergångszonen

Hade gott om läsning med mig men blev mest sittande vid fönstret.

   Och så åter i Västervik

Fika på Tant Grön, sedan en kort promenad genom staden och längs Allén bort till Claeséns Bil, där jag snabbt hittade Beijlen  parkerad nästan exakt på den plats där jag såg den först, och bara ett kort stycke från den där jag såg den senast.

Så här såg det ut då, om ni minns:

Betalade en hisklig massa pengar, fick lite information om lagningen av den rasade kopplingen - och tittade för säkerhets skull runt bland bilarna som var till salu, men hittade ingenting riktigt attraktivt den här gången.

Så jag satte mig bakom ratten, åkte och tankade, fann att det luktade bränd lamell, och åkte tillbaka till Claeséns.
Där inblandad mekaniker förklarade att han visserligen försökt blåsa ut allt, men att det kunde ligga kvar lite skräp - och att jag inte behövde vara orolig att bli stående igen (i alla fall inte pga kopplingen)

Det blev jag inte heller, utan färden gick ganska smidigt upp genom samma fagra senvårs-landskap som jag nyss åkt tåg igenom. Inte riktigt samma väg dock, för jag sneddade upp över Bråviken med färjan över till Kvarsebo.

Färjeläget i Skenäs

Beijlen väntar troget i färjekön

Trots försäkringar om att allt skulle gå väl var jag lite stressad, och hade inte riktigt tid att njuta av scenerierna omkring mig - särskilt inte in mot Stockholm där trafiken tjocknade en del, fredagskväll som det ju var.

Men vid en paus noterade jag i alla fall att vi befinner oss i en övergångstid. Som alltid.
Just här representerad av en backe där det växte både vitsippor och gullvivor:

Och plötsligt var jag hemma och efter tre veckor åter med bil försedd.
Hur länge det nu varar.

Nästa prov: färd till landet när månaden går mot sitt slut.

Majbilden: Vägen till havet

Kanske går alla vägar till havet, till sist

Världen är förunderligt cirkulär, och i havet börjar allt

Eller kanske är det bara en chimär, ett tankens förströdda spratt?

Därom kan man tänka som man vill    Vem kan säga att han vet?

Här stupar vägen likväl brant mot havets blå,

dess bedövande obestämbarhet    Och kanske, för ett ögonblick

kan havet självt se ut som en väg, att vandra på     Men det drar förbi

lika snabbt och allting återtar sin skepnad och sin position

Det är ett sätt att tolka mötet:  vägen går, havet skall förbli

Men man behöver inte tolka allt man ser    Havet finns där,

vägen stupar men blir kvar   De som förändras är vi

fångade i tidens korta frist   Vi färdas längs den väg vi fick

Här längs Barentshavets kant   Det vilar kallt och oberört

Vägen stupar, lyfter sen igen, återuppstår    Havet vilar

Tiden går.

                                                                                                                       Fylkesvei 98

________________________________


Aprilbilden: Världen rör sig

Marsbilden:  Tid kommer att gå

Februaribilden: Ljuset är det samma

Januaribilden: Vägen framåt