Nej - 70 är inte 50.

Bland många tröttsamma ting som man kan reta sig på, om man inte är en människa med perfekt konfuciansk eller rentav buddistisk jämvikt – och det är man inte – är tidningarnas och bilagornas och trivselTV-programmens återkommande utrop”70 är det nya 50”

Bland många löjeväckande eller irriterande exempel på skräcken för livets realiteter som genomsyrar vår samtid är detta en av de fånigaste, i mina ögon.

Det kanske bara är för att jag själv befinner mig i just det intervallet och i närbild ser hur fullt av sprickor det är (lite liknar det irritationen man känner när folk som inte var i närheten talar om för mig "hur det var på 70-talet"). Det kan hända.

Jag finner det tramsigt, icke desto mindre. Och framför allt påfallande osant.

Förvisso lever vi både längre och friskare, relativt sett, men alla vi som blivit lite äldre vet att det inte är riktigt så att allt förblir likadant.

Och framför allt: som så mycket annat gäller det främst de lyckligt lottade, de som dragit vinsten

Det är fortfarande så att kroppen blir mer opålitlig. En 70-åring kan inte göra allt det som en 50-åring kan, och som en rimligt frisk 50-åring kunde göra även förr. 

Träning?  Javisst. Men att jämföra en maratontränande 70-åring med en 50-årig soffpotatis är meningslöst. Lika för lika är vi som är äldre svagare, tröttare, mindre uthålliga.

Man vet också att den diagnos man får vid 70, den får man oftast leva med till livets slut; sånt där är inte tillfälliga slängar längre

Och även dagens 70-åring måste stiga upp på natten, som hans pappa och hans farfar gjorde.

Det är också så, bittert så, att döden inte har slutat att ta hem sina skördar bland de äldre, trots alla framsteg och alla livsstilstrender som skildras i söndagsbilagorna.

70-åringar går på fler begravningar än 50-åringar gör.

Och det är en viktig skillnad i tillvaron, en som inte kan trollas bort med positivt tänkande.

Och då har vi inte ens berört den stora sociala skillnad som ligger i att ha ett arbete eller ej.

Som i vårt pliktmedvetna och hårt socialt kontrollerande land är så central för både människovärde och bemötande.

Även de som – liksom jag – älskar friheten från lönearbetet och njuter varje dag av den, vet att socialt är man en annan nu.

Man är inte stigmatiserad som ofta den arbetslöse, hen som i vår samtida prestationskultur ”inte förmår skaffa ett jobb”, utan normalt respekterad, ibland rentav snarast aktad. 

 Likväl en annan: 70 är inte 50.

Hur man än räknar.