Det är förstås sant, plågsamt sant, på ett sätt som kommer
att stå allt tydligare.
Men det finns en ytterligare sanning – vi har inte råd ens i
det ganska korta perspektiv som ”bara” handlar om ekonomi.
Slå ihop de vanligast diskuterade problemen i samhället –
vårdkriser på flera nivåer, rop på fler poliser, illa underhållen infrastruktur, behovet av nya
energikällor, underbemannad skola, en demografi som förskjuts, åtgärder mot
segregation och utanförskap etc etc – så ser vi ett gemensamt: behovet av
resurser.
Av pengar.
Ofta(st) behövs det annat också, nytänkande eller återgång
till gammalt, klokare tänkande, användning av smartare teknik, administrativ
kompetens, och annat.
Men det mest grundläggande, oundgängliga, är pengar. Att göra samhället bättre
kostar pengar.
Men landets resurser är ändliga. Nationalekonomin sätter
gränser redan innan planeten gör det.
Och vi vill, som samhälle, som grupp, som en samling av
beslutande individer, uppenbarligen inte satsa de resurser vi har på lösningar av de
uppräknade problemen.
Vi vill behålla de pengarna för oss själva. Vi vill välja
vår egen konsumtion.
Och det kan man ju vilja, och välja.
Man kan prioritera en ny bil framför underhåll av vägen den
skall köra på.
Man kan prioritera en skönhetsoperation på Fina Kliniken
framför kortade operationsköer.
Man kan prioritera att köpa en fredagsholk eller en lördagslina framför insatser mot gängen.
Men man kan i längden inte både äta kakan och ha den kvar.
Vi är, som samhälle, fria att strunta i det. Men vill vi ens
börja lösa de uppgifter som listats ovan, och andra av samma sort, så måste vi
satsa resurser. Som sagt, få om ens några är lösta med bara pengar. Det behövs
vilja, planering, kreativitet, öppenhet för nya lösningar, samverkan.
Men inga
kan lösas utan pengar. Mycket pengar.
Vi har pengar. Vi är inte längre ”världens rikaste land”,
men vi är fortfarande ett resursstarkt land.
Men vi har valt att behålla dem för våra shoppingturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar