Rosor på det sluttande planet

Funderade på varför jag är så jäkla allergisk mot det här accelererande ”du-bor-på-Sööööder-då-håller-du-på-baaiijän-förstås”-snacket.  

Och fick av en händelse upp en ytterligare ledtråd.

Bortsett från att det faktiskt är fel och ohistoriskt och därmed retar såväl mitt ordningssinne som min sanningslidelse – och därför rör upp rättshaveristen i mig, javisst – och även bortsett  (fast det är svårare)  från den malträtering som M utsattes för av ignoranta småsvin utan förankring i tillvaron,

och till och med bortsett från dendär krypande obehagliga känslan av att vara utsatt för en genomskinlig krämarmanipulation, så finns det faktiskt ytterligare en, och djupare reaktion.

Jag påmindes om det när jag lyssnade på Tommy Sands ”There were roses” som förvisso handlar om något allvarligare och betydligt blodigare än klubbsympatier, nämligen det mångåriga elände som går under den eufemistiska beteckningen the troubles.

Och den beröringspunkt som jag påmindes om var den som smärtfyllt trycks på när young Sean O´Malley i sången ropar ”but Alan was my friend!”  vilket mördarna är oförmögna att ta till sig.  Bokstavligen saknar förmåga att fatta.

Han är ju från den andra sidan. Han tillhör ju en viss grupp. Således med vissa egenskaper – och visst värde; eller brist på det.

An eye for an eye till everyone is blind.

Sången visar i bister enkelhet (med inte mer sentimentalitet än vad den i grunden autentiska berättelsen gör ofrånkomligt) hur pluralismen bryts ned just av den där förenklingen, det där gruppseendet, detdär medvetna fördomsbyggandet.

Hur förmågan att leva, leva tillsammans, mals ned. Hur det som var gemenskap görs till fiendskap.  Jag fruktar att det går ett sluttande plan utan staket ifrån Stockholms innerstad och Husby över Budapest, Belfast och Bosnien till Rwanda och den svarta förintelsen.. Långsamt sluttande i början, men snabbare efter hand.  Och utan så många bra ledstänger att hålla i när lutningen börjar bli svår.

Det är lätt att se och fördöma när det är svarta främlingsfientliga krafter som slungar ut det i dagsljuset.

Svårare att se att det fortgår hela tiden. Svårare att se att kvällstidningarnas löpsedlar, ”smart” tänkta efter om de skall anbringas i Engelbrekt eller Högalid, faktiskt är utslag av samma mekanism: så mycket enklare om jag slipper se individerna och kan hantera dem som en grupp.

Det här bidrar överhuvudtaget till min motvilja mot alla sådana där klichéer, om vitsiga göteborgare och snusiga tysta "norrlänningar" (vad nu det senare är - själva begreppet är en generalisering som skaver).

Det är varken en stor eller originell tanke, och inte någon heltäckande förklaring av någonting alls. Men ibland kan man se samband på nya sätt.

Menar jag att det är samma sak? 
Naturligtvis inte.
Menar jag att det i grunden är samma sorts inskränkta brist på tänkande?
Ja.

Som sagt: An eye for an eye till everyone is blind.

Spretiga tankar även här.

När man blir lite äldre uppskattar man ofta saker som bildar ett samband med tidigare.

Det skall bli utomordentligt spännande när 60- och 70-talisterna når det stadiet - och hur de då givetvis kommer att anklaga oss från 40- och 50-talet för att ha förstört alla band.

                                                          *   *   *

Jag har inget problem med att den svenske förortsmannen parkerar sin kombi vid Arlanda och tar familjen på thailandssemester. 

Det jag har problem med är att han tycker sig ha rätt till det.

                                                          *   *   *

Finns det en fulare floskel än ”att bejaka utvecklingen”?

                                                          *   *   *

Tänk att man ibland kan bli en smula bolsjevik därför att man har det konservativa draget att vilja försvara liberala värden.

                                                          *   *   *

Kanske är tacksamhet en dygd man faktiskt måste öva.

                                                          *   *   *

Här i Sverige får man inte säga vad som helst. 

Utan att riskera mothugg.

                                                          *   *   *

Föräldrar på stan som inte ids ta en fight med sina bråkande barn. Vad är de rädda för? Att de skall framstå som misslyckade om ungen skriker, eller?

                                                          *   *   *

Hur glömska folk verkar vara –

Felet med realsocialismen i Öst- och Sydösteuropa var ju inte det offentliga ägandet.

Det var att det fortfarande var samma korrumperade maktälskande hierarkiska patriarkala boss-samhälle som det hade varit och på de flesta håll fortsatt att vara.

Den starke mannens och de goda förbindelsernas onda stat.

Det var inte det offentliga ägandet som skapade detta. Felet var att det inte förmådde – i många fall kanske det inte ens fanns något intresse av – att bryta upp det.

Och felet är, förstås, att så många människor också i vårt ännu någorlunda välfungerande land tycker att detta är bra.

                                                          *   *   *

Kommer ni ihåg ordet ”hänsyn”. Det förekom ibland, förr i tiden.

                                                       *   *   *

Civilisation är en följd av gemenskap, inte orsaken till den. Och ännu mindre den process i vilken den skapas.

                                                       *   *   *

__________________________________

Spretiga tankar i den gamla bloggen:


                    
I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Cupfinal, när röken börjar lägga sig.

Var på cupfinal i går. Naturligtvis är det lite surt att ens favoritlag förlorar på straffar i en sådan match, i synnerhet som de var väl så bra som motståndarna, men sådant kan man leva med.
Så mycket mera som spel och inställning lovade mer.

Men det här jäkla efterspelet.
Som slutar i att - eftersom Fotbollförbundet har haft bristande - obefintlig -  säkerhet så måste klubbarna få böta - till (taram, taram, taram!) Fotbollförbundet...

Och eftersom bara 99,5 procent av den grovt provocerade Djurgårdsklacken stod lugn och inte lät sig provoceras av bengalkastande motståndarfans och aggressiva poliser - medan sådär 0,5 procent faktiskt tillät sig att bli det och försökte gå till någonsorts motattack, vilket givetvis var fel men i sammanhanget inte helt obegripligt, så skall förstås Djurgården böta i samma storleksordning som IFK Gbg, vars fans tände bengaler vid tre tillfällen och kastade dem vid två - och då dels in på planen, dels in bland motståndarfansen. I alla fall låter det så på diverse uttalanden.

Man tager sig för pannan.


Ett halvårs verksamhet på arenan och redan två smällfeta säkerhetsskandaler - först Argentina-matchen och sedan det här.
Tydligen tyckte förbundet att det var OK med planinvasion. De är lite ombytliga av sig.
Men "det var ju inte meningen" att invaderande fans skulle fortsätta över hela planen.
Nähä.
Tänkte inte på det.

Kan vi köra om bandet från planinvasionen på Stadion efter kvalet 2009, tack!


__________

Och utanför arenan har polisen ungefär lika svårt att skilja åskådare som så snabbt vill komma hem från förbannade klackmänniskor som vill ge igen på något, ungefär lika svårt som Fotbollförbundet har att skilja på bengaler och päron, förlåt: äpplen och päron.

Varumärkesbyggande för våldsapparaten, om man säger.


_________

SvFF efter cupfinalskandalen: "Ett tag var vi lite oroliga att det kunde urarta, men polisen kunde snabbt säkerställa att ingen hade päron med sig".

(Nej, det är inte sant. De har inte sagt så. Men ändå.).


_______________

Och den omdiskuterade arenan då?
Den suger, mycket riktigt.
Inte läktaren, utblicken mot planen, och faktiskt inte den så utskällda akustiken. 5.000 Blåvitt-fans och 16.000 djurgårdare lyckades dra upp bra volym och - med undantag för bengalkastare, då - bra stämning.

Men mattan. I slutet av maj på den nyinvigda Nationalarenan - vilket jävla skämt!
Spelarna halkade över hela planen - och bollen fastnade på stora delar av den. Och öppna lergropar.
  Visst det regnade. Men taket då?  Tar det fyra timmar att få på det, eller?  Och det var ju inte direkt ett tolv timmars skyfall vi snackar om heller, utan bara ett vanligt rejält försommarregn.

Och serveringarna.  Hur kan det vara 50 m kö till servering när nästan hela halvtidsvilan har gått, på en match där arenan inte ens är halvfylld? Något är fel här.

Att interiören luktar Råsunda, sluten rå-betong, kanske man kan leva med. Som J påpekade är volymerna större, det där rent klaustrofobiska infinner sig inte, men särskilt nytt och fräscht känns det inte heller.

Att man inte lyckas få till en grafik-redovisning av byten och åskådarsiffror är liksom bara typiskt.

Det bästa till sist: Byggarbetsplatsen runt om.
Om man är orolig för huliganer och kravaller är det kanske inte så bra att tvinga publiken att vandra en dryg kilometer bland halvfärdiga byggen och halvgamla industribyggnader. Att polisen dessutom skyfflade runt folk med lite godtyckliga avspärrningar gör inte saken bättre. Vi befann oss i arriärgardet när ett gäng medelåldringar av båda könen helt enkelt tvingade fram en passage i en av dessa avspärrningar, så att några hundra människor kunde gå rakt fram till stationen istf att tvingas vända och gå runt.
Ordna logistiken först, nästa gång, tack.



Pust.

Den 26 maj

Och så denna dag

Man måste minnas: det finns inget vackert

över döden

Att minnas är ett arbete,

inget annat       På något sätt

måste man försörja jorden

Detta sörjande, denna sörja, detta före

och efter; man kan aldrig fastna mer

Det är så vackert här i Stockholm dessa dagar

Det ljusgröna fyller sig med styrka, trumpeter av färg

slår ut jubelrop över varje gård     Skärgårdsfjärdar stiger in

i våra vardagsrum, häggdoftens stämma

genomsyrar de tidiga kvällarnas samtal –

Man kan stå vid kanten av natten

och lyssna till varandehavet som rullar in

i svindeldyningar mot kroppens alla kuster,

 där minnena är lagrade

Bara med döden finns det inget vackert:

den är absolut ensam

Kvarlämnad under kastanjernas ljus

finns saknadens tomhet, dess

absoluta  brist på innehåll

Det är där jag måste söka

efter det som kommer mig i möte                                                                          

                                                                                             (26.5)

Den ängsliga bloggen

Jaha. Alltså.

En ny blogg, eller en nygammal.  ”Samma färg fast blå” brukade en gammal kollega säga.

”Men - förändringar skall göras med respekt för det som har funnits. Ämnena kommer att vara de samma: vardagen, samtiden, närvaron. Kultur, resor, spretiga tankar, en och annan dikt, lite politik när det inte kan undvikas.

Återblickar, kringblickar, framåtblickar. Några dikter”

 -skrev jag i det sista inlägget på GGG-bloggen.

Du som möjligen har läst mina bloggar förut kommer att känna igen dig.

Du vet ungefär vad som är att vänta.

Jag skriver som du vet av ängslan, för er som också är ängsliga.

För vår ängslan inför allt som sker och tillåts ske.

Skriver för er som är ängsliga över att vi kör planeten och samhället i sank i parallella spår, och likaledes för er som är ängsliga över att plötsligt få en tegelsten i huvudet eller ett tråkigt besked av chefen, läkaren eller vännen.

Inte för er som är ängsliga för att bli ertappade med förra årets modell – av kläder, musiksmak eller tankar.

För er som tror att eftertanke inte måste vara detsamma som svaghet eller ”bristande beslutsamhet”.

För er som bryr er mer om vad ni själva tycker än vad andra tycker om det.

Och för er som är mer intresserade av vad andra tror än vad de skall tro om oss.

Men inte för er som inte förstår innebörden av föregående mening ens om ni läser om den.

Jag skriver för er som vet att allt som har samlats inte är skräp.

För er, för vilka rätt är en moralisk kategori, inte en fråga om mode eller etikettsregler.

För er, för vilka nytt är en neutral beteckning, inte ett löfte om statuslyft.

Ni som inte är ett dugg ängsliga över att ni är ängsliga.

Utan finner det vara ett ganska naturligt tillstånd.

Vi har tvättmaskin på landet

Glad och Bitter

Välkommen till den nya bloggen - Glad och Bitter!

Kul att du har hittat hit, kul att du har hängt med. Här nedan eller ovan - eller bortom ? - kommer jag att fortsätta i ungefär samma spår som i den gamla, nu äntligen vilande GrinigGammalGubbe.

Ungefär samma spår, för allt här i världen är förändring, liksom allt också är i vila; plus ça change, plus c'est la même chose.

Det följer ensorts avsiktsförklaring inom kort, eller ensorts program, eller bara en avstämning av var författaren står just nu.

Den dröjer en stund. Det är mycket som skall hinnas med.  Vi är i slutet av maj: när allt händer.

_________________________________

Låtarna-bloggen lever ju också fortfarande, ehuru med mer sporadisk uppdatering.