Den ängsliga bloggen

Jaha. Alltså.

En ny blogg, eller en nygammal.  ”Samma färg fast blå” brukade en gammal kollega säga.

”Men - förändringar skall göras med respekt för det som har funnits. Ämnena kommer att vara de samma: vardagen, samtiden, närvaron. Kultur, resor, spretiga tankar, en och annan dikt, lite politik när det inte kan undvikas.

Återblickar, kringblickar, framåtblickar. Några dikter”

 -skrev jag i det sista inlägget på GGG-bloggen.

Du som möjligen har läst mina bloggar förut kommer att känna igen dig.

Du vet ungefär vad som är att vänta.

Jag skriver som du vet av ängslan, för er som också är ängsliga.

För vår ängslan inför allt som sker och tillåts ske.

Skriver för er som är ängsliga över att vi kör planeten och samhället i sank i parallella spår, och likaledes för er som är ängsliga över att plötsligt få en tegelsten i huvudet eller ett tråkigt besked av chefen, läkaren eller vännen.

Inte för er som är ängsliga för att bli ertappade med förra årets modell – av kläder, musiksmak eller tankar.

För er som tror att eftertanke inte måste vara detsamma som svaghet eller ”bristande beslutsamhet”.

För er som bryr er mer om vad ni själva tycker än vad andra tycker om det.

Och för er som är mer intresserade av vad andra tror än vad de skall tro om oss.

Men inte för er som inte förstår innebörden av föregående mening ens om ni läser om den.

Jag skriver för er som vet att allt som har samlats inte är skräp.

För er, för vilka rätt är en moralisk kategori, inte en fråga om mode eller etikettsregler.

För er, för vilka nytt är en neutral beteckning, inte ett löfte om statuslyft.

Ni som inte är ett dugg ängsliga över att ni är ängsliga.

Utan finner det vara ett ganska naturligt tillstånd.

Vi har tvättmaskin på landet