Rosor på det sluttande planet

Funderade på varför jag är så jäkla allergisk mot det här accelererande ”du-bor-på-Sööööder-då-håller-du-på-baaiijän-förstås”-snacket.  

Och fick av en händelse upp en ytterligare ledtråd.

Bortsett från att det faktiskt är fel och ohistoriskt och därmed retar såväl mitt ordningssinne som min sanningslidelse – och därför rör upp rättshaveristen i mig, javisst – och även bortsett  (fast det är svårare)  från den malträtering som M utsattes för av ignoranta småsvin utan förankring i tillvaron,

och till och med bortsett från dendär krypande obehagliga känslan av att vara utsatt för en genomskinlig krämarmanipulation, så finns det faktiskt ytterligare en, och djupare reaktion.

Jag påmindes om det när jag lyssnade på Tommy Sands ”There were roses” som förvisso handlar om något allvarligare och betydligt blodigare än klubbsympatier, nämligen det mångåriga elände som går under den eufemistiska beteckningen the troubles.

Och den beröringspunkt som jag påmindes om var den som smärtfyllt trycks på när young Sean O´Malley i sången ropar ”but Alan was my friend!”  vilket mördarna är oförmögna att ta till sig.  Bokstavligen saknar förmåga att fatta.

Han är ju från den andra sidan. Han tillhör ju en viss grupp. Således med vissa egenskaper – och visst värde; eller brist på det.

An eye for an eye till everyone is blind.

Sången visar i bister enkelhet (med inte mer sentimentalitet än vad den i grunden autentiska berättelsen gör ofrånkomligt) hur pluralismen bryts ned just av den där förenklingen, det där gruppseendet, detdär medvetna fördomsbyggandet.

Hur förmågan att leva, leva tillsammans, mals ned. Hur det som var gemenskap görs till fiendskap.  Jag fruktar att det går ett sluttande plan utan staket ifrån Stockholms innerstad och Husby över Budapest, Belfast och Bosnien till Rwanda och den svarta förintelsen.. Långsamt sluttande i början, men snabbare efter hand.  Och utan så många bra ledstänger att hålla i när lutningen börjar bli svår.

Det är lätt att se och fördöma när det är svarta främlingsfientliga krafter som slungar ut det i dagsljuset.

Svårare att se att det fortgår hela tiden. Svårare att se att kvällstidningarnas löpsedlar, ”smart” tänkta efter om de skall anbringas i Engelbrekt eller Högalid, faktiskt är utslag av samma mekanism: så mycket enklare om jag slipper se individerna och kan hantera dem som en grupp.

Det här bidrar överhuvudtaget till min motvilja mot alla sådana där klichéer, om vitsiga göteborgare och snusiga tysta "norrlänningar" (vad nu det senare är - själva begreppet är en generalisering som skaver).

Det är varken en stor eller originell tanke, och inte någon heltäckande förklaring av någonting alls. Men ibland kan man se samband på nya sätt.

Menar jag att det är samma sak? 
Naturligtvis inte.
Menar jag att det i grunden är samma sorts inskränkta brist på tänkande?
Ja.

Som sagt: An eye for an eye till everyone is blind.