Spretiga tankar i juli

Jag vet inte vad ni säger, men folk som skryter med sin ödmjukhet har jag lite svårt att ta på allvar.

                                                          *  *  *                           

När jag var ung och diskuterade politik med min far brukade han alltid hävda att människor bara hade respekt för det som de själva ägde, att det gemensamma inte skulle vårdas.

Men jag växte upp i ett samhälle där jag kunde se att detta inte stämde. Också det gemensamma fältet vårdades och aktades; allt var inte bara egoism och självhävdelse.

Men nu ser det ut som om pappa börjar få rätt. 

Egennyttan växer; det gemensamma förfaller.

Jag är inte övertygad om att han hade gillat det.

                                                           *  *  *  

Jag är lite imponerad av de här människorna som bara kan referera till nazism när ämnet Tyskland dyker upp. 
Det kräver en viss styrka att vara så enkelspårig. En viss förmåga att skärma av. Imponerande. 

                                                           *  *  *  

Historiens slump – det som gör att vissa skåningar gnäller över Stockholm i stället för över Köpenhamn. 

Att isen höll i stället för brast. 
Gnällt hade dessa människor förvisso gjort ändå.

                                                           *  *  *  

Det tycks mig som om nästan alla jämförelser mellan nuet och det förflutna lider av samma brist: att bortse från att det förflutna alltid är filtrerat.

                                                           *  *  *  

Nej det var inte bättre förr. Men det hindrar inte att ett och annat värdefullt har gått förlorat längs med vägen.

                                                          *  *  *   

Ingen kan mäta lyckan

                                                          *  *  *   

Jag tror att man lättare förstår Stockholms kommunalpolitiker om man tänker på dem som stora barn på en lekplats.

                                                           *  *  *  

Den moderna människan:

Det som jag inte har engagerat mig i är inte viktigt.

Det som jag inte känner till spelar ingen roll.

Det som jag missförstår är bara oväsentligheter.

                                                          *  *  *   

Nej fy fan för vänsterna avundsjuka – ”jag skall minsann ha det lika bra som hen”. Tacka vet jag högerns kloka ansvarstagande – ”jag skall ha det bättre än han!”.

                                                          *  *  *   

Varför är människor rädda och otillfredsställda hela tiden?  

Därför att vi lever i ett marknadssamhälle förstås. Själva reklamens idé är att vi skall känna oss så: som något fattas oss – men bara ett steg till kan göra världen perfekt.

Det är väl inte svårt att se?

                                                           *  *  *  

Man kan lägga märke till de två orden ”gravallvar” och ”galghumor”. De säger, när allt kommer omkring, en hel del om det mänskliga livets villkor.

                                                          *  *  *  

__________________________


Det här att göra lyckan till en plikt, hur gick det till? - Spretiga tankar i juni

Om de nazistiska tyskarna. Och om maskiner.

I efterspelet till Tysklands utskåpning av Fifa i Belo Horizonte flyter det upp unkna referenser till det förflutna.

Man slår ihop det vackra och effektiva tyska fotbollsspelet till en ”maskin” och så plockar man in en motbjudande kombo av Merkel&Schickelgruber och så tycker man sig ha sagt något smart.

Om världen. Om Tyskland. Och om tyskarna.

Men alltså. Det här med att fortfarande göra ”tyskarna” ansvariga för Förintelsen och nazismens alla övriga förbrytelser.

Lättjan och den fega flykten i det.

För det första kan ju inte ett helt folk agera på det viset.

Det är inte folket som agerar, vad demagogiska ideologer till höger och vänster än hävdar.

Det är människor – om du lägger tonvikten vid individer eller klasser beror på din syn i övrigt, men tala inte om folket. Då är du där själv.

Dessutom var ju som bekant inte alla tyskar nazister och inte alla nazister tyskar.

Och Förintelsen, kom ihåg det, drevs inte bara av övertygade tyska nazister.

Den drevs även av medlöpare, av folk som ville göra det som trendade i deras tid, av antisemiter som inte var nazister och/eller inte tyskar, och av folk som faktiskt bara lydde order - av tanklöshet, rädsla eller lättja.

Man kan förvisso diskutera om det i det tyska - i kulturen, historien, samhällsklimatet, självbilden - fanns något särskilt som gjorde att nazismen uppstod där, och eventuellt bara kunde uppstå där; det är en relevant och viktig vetenskaplig fråga.

Den har knappast något slutgiltigt svar. Man måste givetvis konstatera att nazismen som den gestaltade sig i nittonhundratalshistorien var en tysk rörelse (ehuru initierad och ledd av en österrikare). Dess läror handlade om bilden av det tyska.

Men det ändrar inget av det ovan sagda.

(Fast det gör onekligen tanken på en rysk, eller grekisk, eller norsk nazism än mer grotesk).

Och för det andra: Hur mycket skuld har invånarna i 2014 års demokratiska förbundsrepublik kvar att bära för det som hände för två generationer sedan? 

Den som talar om folksjäl och nationella särdrag när hen skall klistra nazism-etiketten på någon kanske bör tänka en gång till?

Instruktivt är f.ö. att jämföra hur nazismens brott läggs på tyskarna,  medan stalinismens läggs inte på ryssarna utan på kommunismen. Inklusive den territoriella expansionismen - vilket bidrar till svårigheter att begripa sig på Putins eller tsarernas politik (varför gör de så där, de är ju inte kommunister?).

Från fisk till fest och hem. Maasholm-Åhus-Stockholm

Allting har en ände utom fisken som har två, och till sist var det dags att ta farväl av Schleihalle och Maasholm.

En planerad träff med Harald och Madeleine i Lund fick tyvärr ajourneras. 

Det var trist på många vis men gav oss tid att stanna en stund i Sorö och hälsa på gamle Absalon.

Det där med gotik och romanik och spetsbågar och rundbågar är sällan så enkelt i verkligheten...

Hr biskopen själv. Everybody must get stoned...

Den där luckan i golvet fascinerade och lockade. Krypta eller potatiskällare?

"Ihh, hvor det ær pæredansk!".   BS Ingemanns hus. 

Säg inte att ett dött träd behöver vara dött...

Pausen blev kort, och eftersom vi var städslade som vinleverantörer (och således hade halva baksätet fullt av diverse BiB) raskade vi på mot 100-årsfesten i Åhus.

100-åringen själv.

En välkomnande färgkombination på grinden.

Värdinnan prövar att försätta gästerna (eller möjligen bara sig själv?) i trans.

Mycket att stå i på fest...

Festen gav tillfälle att träffa gamla vänner man inte sett på länge. Varken Carin L, Lasse W eller jag lyckades riktigt utreda när det senast kan ha varit. Men sannolikt var Helgoland inblandat på något sätt.

Vi försökte utnyttja Lasses och hans Evas ornitologiska expertis för att fastslå vad det var för fågel vi sett från köksfönstret i Maasholm. Kanske var det en hämpling. Eller så var det något annat. 

Ett ting är antingen A eller icke-A, sade gamle Aristoteles. 

Naturligtvis blev det tipspromenad i regnet.  Det gick så där.

Värden i djup koncentration, rättande deltagarnas svar.

Ytterligare en tävling följde, Lego(re)konstruktion. Värdens och min kusin Ingrid försöker övertyga den enväldige domaren Jack om att ge hennes grupp högsta poäng. Det gick också sådär.  

Lasse och Tomas Palmer (aka Plasmaormet) betraktar, en smula skeptiskt vad det synes.

Men, som redan konstaterat, tar saker slut, och vi åkte vidare hemåt.

Ressällskapet ser inte riktigt ut att njuta av insikten att semestern håller på att ta slut...

eller så är hon bara tagen av utsikten över Bråviken från det där mc-fiket i backen ovanför Getå, där vi tog resans sista fikapaus:

Och så var det med det.

Del 1 av resan här
Del 2 här

Del 3 här

Interludium: Fågel, fisk eller mittemellan

Fast resan förvisso gick i fiskarnas tecken var det också ett år med osedvanligt mycket fåglar. Både de gamla vanliga måsarna (av diverse sorter som vi buntar ihop under denna beteckning) och de omstridda skarvarna, kormoranerna, och mer ovana sorter. 

Ovana, inte ovanliga. Jag tror inte själva byn Maasholm har så mycket att erbjuda kryssjägare.

Men där var några som vi inte sett så mycket av förut. Skraken till exempel.

Och den kvartstama koltrasten som hade sitt stråk alldeles nedanför våra fönster.

Här ett urval.

Och så var det en med grått huvud och roströd "mantel" som vi varken lyckades identifiera eller fånga på bild. Som en förminskad törnskata, fast "sparvigare".  Den gick under beteckningen pungmesen för det var vad vi tyckte att den mest liknade, men var det knappast.

Del 1 av resan här
Del 2 här

Del 3 här

Fisklir. 3: Ombord & omkring

Jag fick frågan varför jag så utförligt uppehåller mig vid våra njutbara dagar vid Schlei.  Och andra liknande berättelser.

Frågan hade, förstod jag, två aspekter – å ena sidan varför jag gör det alls, å andra sidan varför jag använder bloggformen som enligt en del ängsliga människor är så passé.

Och svaret är också flerskiktat. Det enklaste är förstås: vad har man en blogg till, om inte för att berätta om sitt liv, sin tid, sina glädjeämnen och sina vedermödor, sina framgångar och sina tillkortakommanden: sin värld.

Jag finner det naturligare att göra det i bloggens form, där den som till äventyrs har intresse kan välja själv, välja och välja bort, än att ösa ut statusuppdateringar på FB om var just jag och mina närmaste befinner sig i just den minuten – som om alla mina FB-vänner skulle fråga efter det.

Sedan är det ju så att jag ser den här bloggen som en ren filial till östra Angelns och Hogdalsbygdens turistverksamheter.

Allt som kan få någon att få upp ögonen för dessa trivsamma trakter, så föga exotiska men så inbjudande var och en på sitt vis, är värt att ägna sig åt.

När det gäller Angeln och Slesvig-Holstein ser jag också så många fotomotiv som inte ens jag med min snubblande teknik kan misslyckas helt med att fånga, från rosor över fåglar och hus till de svepande landskapen och molnen över dem. Det fyller liksom upp sig själv.  Och då var vi ändå inte på västkusten denna gång.

Att presentera detta vänliga milda landskap är också en liten liten motvikt och känga till dem som fortfarande tror att vårt stora södra grannland bara är en kolröksstinkande korvslukande bakgrund för snabba autobahnrusningar till den riktiga kontinenten. 

De där som tror att tyskarna hemligen drömmer om att få vara KZ-vakter. De som tror att Schickelgruber var tysk och Beethoven österrikare.  Dem finns det fortfarande lite för många av.

Allt nog – här är del 3.

Kameran spelade mig ett spratt. Något mackel med inställningarna - och Schleihalle kom att skirmra i ett oskarpt släpljus, som för mig personligen dock förmedlar ensorts inre sanning.

"Våra" fönster är de fem mittersta i bottenvåningen

I Maasholms hamn landas fisk fortfarande varje dag. På kvällen är det dock stilla och blankt (när de första dagarnas häftiga vind lagt sig, vill säga...). Bortifrån giganto-marinan - till höger i bild - hörs dock gängse semesterseglarljud.

Mastskogen i marinan - villsäga en del av den

Vinden mojnade men molnen växte, och den dag vi tänkte oss en båtutflykt såg de ut så här.

Blixtar slog ut ur dem och det mullrade tungt in mot Kappeln och Slesvig.

Men vi beslöt att våga utflykten ändå, uppmuntrade av de strama måsarna som tycktes hålla någon sorts parad på bryggan.  Eller var det en mässa till vädergudarna, en stillastående omvänd-regndans? Kanhända.

Så vi tog plats på "Stadt Kappeln" på väg ut till Lotseninsel vid Schleimünde, och såg Maasholm glida bort bakom oss.

På vägen ut mötte några av fiskebåtarna på väg in - här har Maa1 (som också syns på bild 2 ovan) just passerat Lotseninsel.

Det berömda fyrtornet som sedan 1871 hälsat de resande välkomna till Schleis mynning var insvept i byggnadsställningar. Det skall rustas upp, vilket är bra, men skall också målas om i andra färger, vilket är lite trist.

Vid landgången stod Jan från föreningen Jordsand som övervakar och sköter fågelskyddsområdet och erbjöd en kort guidad tur in i det samma, som normalt är förbjudet område för enskilda.

Vi hoppade förstås på - det där området har lockat länge (att ressällskapet ser så ointresserat ut på bilden är en ren synvilla).

Så vi fick träda in genom den magiska porten...

...och kom riktigt nära den där smått mytiska träddungen som man alltid ser ut mot.

Ett av träden hade vikt ner sig i någon av den förlidna höstens stormar.

Därute fick vi höra något om områdets flora och framför allt fauna, och lärde oss att även i detta nästan tidvattenlösa område kan vinden göra att vattenståndet varierar tre meter (lite varstans i regionen bevaras minnet av den största av stormfloder, november 1872, med små skyltar som anger vattennivån den gången.). 

Samt att de vackra vildrosorna, rosa canina, kallas Kartoffelrose, och - ursprungligen inplanterade för att binda sanden - nu breder ut sig så mycket att man måste stävja tillväxten - med hjälp av kaniner, bland annat.

Och sedan hemåt igen med en ivrig amatörfotograf hängande över relingen.

Det här med att göra ingenting på semester är fantastiskt effektivt: man hinner med så mycket.

Vi var och fikade på Ludwigsburg, ett av de många gamla godsen på Schwansen, och köpte honung och en mycket god fårkorv.

Och apropå fika så är inget Maasholmsbesök komplett utan ett besök på Sand am Meer med en Rabarberkuchen:

Tvärs över gatan har man då byns rådhus med hantverkarhuset intill, sannolikt byns mest fotograferade motiv (i konkurrens med korsvirkeshusen på Westerstrasse)

Men vi åt inte alla måltider på lokal. En viktig del av charmen med att ha en egen lägenhet i ett fiskeläge är allt man kan ordna själv. Här har kökschefen serverat butt, med lite ål och sill - och den där fårkorven - vid sidan om.

Så kan man gå ut och se på fotboll efter maten (fast att döma av bilden hade vi den igång även under densamma). 

Här T fokuserad på tv:n på Fischerhütte. Tror dock att det var en ganska ointressant match typ Honduras-Schweiz.

Obs - mörk Flensburger i glasen. Inte lika lysande som den ljusa pilsnern, men god.

Och lokalbefolkningens intresse för evenemanget, då?

Jotack - det var klätt i svart-rött-guld. Gällde även trötta kopior av antika statyer.

Sista dagen tog vi en vandring uppe vid Gelting Birk. 

Det var då kameran trilskades, men A-L fångade i alla fall övertecknad på stigen invid havet i detta säregna hedlandskap mellan två vatten. Sjöfåglar och vildhästar och saltstrandsdoft.

Och så finns det ju vissa ställen man bara måste besöka. Och då avses inte Niebywesterfeld.

Inga bävrar siktades dock. 

Traditionsenligt (ett ord som dyker upp ofta när man skall skildra de här vistelserna, har jag märkt, vad det nu kan bero på) avslutade vi med middag på Schunta, Maasholms "finkrog" (så fin numera att de verkar ha slutat med fotbollskvällarna på storduk.)

A-L åt torsk, T åt Fischpfanne (igen - denna gång även med stekt ål)(det där i traktörpannan är alltså EN portion...)

Och så en sista kvällsvandring för den här gången i byn där rosorna klamrar sig fast vid husen - och mer än så ibland

Och så var det dags att resa hem, säga farväl till strandpromenaden -

 - och Schleihalle

och allt det andra. 

En kort rapport från hemresan och festen i Åhus kommer senare.

Del 1 av resan här
Del 2 här

och del 4 här.

Det handlar inte bara om fisk. Det var en del fågel och mittemellan också.