Korsordslösarens trötthet

Som ni vet löser jag korsord.

Och som ni vet är jag inte bara glad och bitter, utan även en grinig gammal gubbe, om än undercover numera.

Så det är inte ägnat att förvåna att jag ibland får spader, kippar efter andan, river mig i det snart obefintliga håret och slänger ur mig obetänkta invektiv….

En sak som stör mig, inte som korsordslösare, utan som tecken på hur språket rivs ned och språkkänslan förvittrar, är det frekventa användningen av ”finare” i nycklarna.

Förvisso är det endast i AB:s korsord som konstruktören använder det om niande, i mer skolade SvD kallas niandet ”till flera” eller dylikt i nycklarna.

Men lite överallt nästlar sig föreställningen in att en äldre form skulle vara finare, vad detta senare nu alls är i språket. Just i dag var det ”Edra” som var finare än ”Era”.

Tjoflöjt, du!

Att en form är ålderdomlig, ibland över gränsen till helt obsolet, gör den inte fin.

Inte alls.

Man snubblar omkring nära det herostratiska ”tomten äro” här.

Och detta vara bara ett, låt vara dagsfärskt, exempel på just denna tendens.

Man kan förstås lära sig saker, och bättre få syn på sin samtid på så vis också.

Häromdagen grubblade jag över lösningen till nyckeln ”lagom” (som bekant ett av mina favoritord) – och stönade förstås högt när jag insåg att lösningen skulle vara ”måttligt”.

Det blev blixtrande tydligt för mig vad folk tror och menar när de uttrycker sig föraktfullt mot begreppet lagom.

Men det är ju så jävla fel.

Och så dumt.

Jag kanske får sluta lösa korsord…

Spretiga tankar, sent i juni

Man har inte sett slutet förrän det är över

                                                     *   *   * 

Det som vill bli älskad för sin egen skull menar påfallande ofta att hen vill bli älskad för den hen skulle vilja vara.

                                                     *   *   *  

Naturligtvis är varje land särskilt och varje kultur speciell. Bara inte i detta att man tror sig vara speciell. Det är universellt.

                                                     *   *   * 

Om folket som hatar Decemberöverenskommelsen bara kunde sluta hänvisa till högtidliga demokratiska principer som alls inte spelar någon roll för dem och istället rättframt säga att det som gör dem arga är att den ger såssarna regeringsmakten!

                                                     *   *   *  

Hur kan man vilja avskaffa alla privilegier som hör till kön och ras och etnicitet och samfundstillhörighet och ålder och…  - men göra halt vid dem som beror av vem som är ens föräldrar?

                                                     *   *   * 

All grupptillhörighet innebär ett risktagande

                                                     *   *   * 

Hur mycket av tanklöshetens ondska föds inte ur den käcka uppmaningen att leva i nuet!?

                                                     *   *   * 

Människor som inte vågar vara barnsliga och därför aldrig blir vuxna.

                                                     *   *   * 

Det här med att världen vill höra sagor. Är närmast besatt av att få höra sagor. Vuxna människor. Vad beror det på?

                                                     *   *   * 

Jag är en gammaldags trött man. Jag tillråder försiktighet med språket.

Till exempel tycker jag att ordet våld skall reserveras får sådant fysiskt våld som utövas mot andra levande varelser – att någon slår, misshandlar, skadar, dödar någon annan.

De strukturellt betingade maktförhållanden som ligger inneslutna i institutioner, språk och andra samhälleliga relationer bör, om det jämförs, kallas just detta – strukturellt våld.

Det är inte samma sak.

Det är inte ”värre” eller ”mindre illa”. Det är skilda företeelser som ibland – kanske ofta – hänger ihop på komplicerade vis, men det är olika saker.

                                                     *   *   *

Många som föraktar ”lagom” använder gärna uttrycket ”optimalt”, har ni tänkt på det?

                                                     *   *   * 

Hört på TV: ”…centraleuropeisk men samtidigt modern…”. Bara i Sverige.

_____________________________________________________________

"Kan tomhet verkligen växa?"  - Spretiga tankar i maj
"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

Blöta dagar i inlandet

I centrum under vistelsen

Javisst, jag har ju en Hogdalsutflykt att redovisa också.

Ett par dagar som växlade mellan regn och väntan på regn.
Det kom inte riktigt så mycket som de sakkunniga hade varnat för.
Men å andra sidan hängde det i luften mest hela tiden.

Vägen upp var inte problemfri heller. 

Förvisso är det bra att de fixar till vägbeläggningen. Men så vidare kul att vänta vid rödljusen är det ju inte.

Lasten bestod på uppvägen till icke ringa del av blommor för ställets olika planteringar.

Här bl.a. penséer, rosor och lavendel.

Även ett par små hallonbuskar gick med i transporten

Till hemresan fick jag å andra sidan två exemplar av denna förträffliga bok, ity att det var i Hogdal som det försvunna exemplaret gömt sig.

I rabatterna var det ännu inte särskilt mycket fart.

Men gräslöken trivs uppenbarligen.

Här skall det bli granhäck.

Någon gång.

När granarna har bestämt sig för att trivas och växa.

Just nu vänteläge.

Skogen. 

Numera synligare från huset sedan vi tog ner fler träd.

(Jfr ordspråket "Man ser inte...")

Här spåren efter den senaste avverkningen.

Främst tänkt att dämpa oron för att fler träd skall falla på huset i någon av de numera tätt återkommande stormarna.

En annan del av resultatet, i väntan på ivägkörning.

Våren är som sagt lite efter i Ytterhogdal. 

Vi är i häggens tid, inte syrenernas månad.

Å andra sidan var det ännu ruggigare i Sveg.

Av någon anledning är man inte förvånad.

Avverkningen gav möjlighet att fotografera huset ur en ny vinkel...

...och regnet gav oss tillfälle att komma en bra bit med pusslet.

Man får vara glad.

--------

Och så var det dagens tävling.

Någon som kan säga vad detta är, som mötte oss på Kvarnavägen, strax hitom Rullan (ni vet, där vägen gör en skarp vänstersväng)??

Först rätta svar belönas med ett pris.

Operaavslutning: En död i skönhet

Tänkte bara att jag skulle rapportera att vi i måndags avslutade operasäsongen med att se – och lyssna till! – Madama Butterfly.

Tyvärr missade jag ju abonnemangsföreställningen i vintras pga jobb; denna gång hade jag garderat mig med att ta semester.

Och det var det värt.

Litauiska lånet Asmik Grigorian är lysande i titelrollen, och Daniel Johanssons Pinkerton går inte av för hackor heller; det var f.ö. andra gången på kort tid som vi hörde honom – han stod för mycket av behållningen i en annars måttligt roande Traviata som var sista punkt i abonnemangsserien, med en halvdan och svårförklarlig tidsförflyttning och en ganska skränig sopran i huvudrollen.

Men Butterfly.

Grigorian är som sagt strålande, och verkar inte tröttas ett ögonblick av att bära hela dramat.  Förutom sånginsatsen ger hon oss en rimligt trovärdig presentation av Cho-Cho-Sans orubbliga besatthet.

Det lyser omkring hennes sång.

Hennes Un bel di är som alltid operans höjdpunkt, klanderfritt levererad.

Johansson har svårare att göra sin rollfigur sympatisk – rättare: det är förstås inte möjligt – men den egoistiske löjtnanten blir i alla fall begriplig; och jag är mycket förtjust i hans röst.

Jag har bara ett fåtal tidigare uppsättningar att jämföra med, live och på film, men det kändes också som om man här låtit konsul Sharpless ta lite mer plats och framträda i ett bättre ljus än den lite smålöjliga, liksom Dr Watson-aktiga figur jag tidigare sett. 

Han försöker så gott han förmår ställa saker till rätta efter Pinkertons koloniala språng och Butterflys istadiga intill-döden. Det går förstås inte, men han ger det en chans. Bra insats av Johan Edholm.

Och musiken som sådan. Man glömmer ibland bort hur modern Puccini kan låta. Hur det förväntade överraskade bryts upp, hur oväntade vägar öppnar sig. Och så det fina spelet av återkommande teman – eller bara lätta nyanseringar. Allt knyts, och allt öppnas.

Och man kommer som vanligt att tänka på Stephen Frys enkla sammanfattning:

”All Puccini operas are the same:

Young girl falls in love, becomes unhappy, dies”.

Men det är i alla fall en död i skönhet…

Junibilden - Svindeln

Svindeln vid Nordkap, den mångskiktade.

Djupet.
Avstånden.
Och avståndens upplösning.

Brant stupar klipporna.

Det är inte längst upp, inte i Europa och inte ens på Mageröya.

Men det är hisnande.

Allt är stort. Allt sträcker sig mot oändligheten. 

Där landet tar slut.


(vid Nordkap)


Majbilden - Myrdal
Aprilbilden - Mageröya
Marsbilden  - Finsnes
Februaribilden - Stamsund
Januaribilden - Finnmarkskusten