Korsordslösarens trötthet

Som ni vet löser jag korsord.

Och som ni vet är jag inte bara glad och bitter, utan även en grinig gammal gubbe, om än undercover numera.

Så det är inte ägnat att förvåna att jag ibland får spader, kippar efter andan, river mig i det snart obefintliga håret och slänger ur mig obetänkta invektiv….

En sak som stör mig, inte som korsordslösare, utan som tecken på hur språket rivs ned och språkkänslan förvittrar, är det frekventa användningen av ”finare” i nycklarna.

Förvisso är det endast i AB:s korsord som konstruktören använder det om niande, i mer skolade SvD kallas niandet ”till flera” eller dylikt i nycklarna.

Men lite överallt nästlar sig föreställningen in att en äldre form skulle vara finare, vad detta senare nu alls är i språket. Just i dag var det ”Edra” som var finare än ”Era”.

Tjoflöjt, du!

Att en form är ålderdomlig, ibland över gränsen till helt obsolet, gör den inte fin.

Inte alls.

Man snubblar omkring nära det herostratiska ”tomten äro” här.

Och detta vara bara ett, låt vara dagsfärskt, exempel på just denna tendens.

Man kan förstås lära sig saker, och bättre få syn på sin samtid på så vis också.

Häromdagen grubblade jag över lösningen till nyckeln ”lagom” (som bekant ett av mina favoritord) – och stönade förstås högt när jag insåg att lösningen skulle vara ”måttligt”.

Det blev blixtrande tydligt för mig vad folk tror och menar när de uttrycker sig föraktfullt mot begreppet lagom.

Men det är ju så jävla fel.

Och så dumt.

Jag kanske får sluta lösa korsord…