Fler bilder från ön

Ja, det regnade alltså. Har jag sagt det?

Och båten fick ösas. Med hink, inte med öskar

Att stiga i var inte så lätt med tanke på att bryggan delvis låg under vatten.

Vill säga, man klev upp i båten, inte ned i den.

Ibland sken solen när det regnade

(notera den regnpiskade vattenytan bortanför flaggstången i solgasset)

Och det blev fart på forsen. Det är inte alla år vi bor på en ö.

Men detta var ett år då vi gjorde det. Hela tiden.

Den där grästuvan brukar växa på en sten.

Som brukar sticka upp ur vattnet.

I vanliga fall, alltså.

Men vi slapp i alla fall sånt här ("Våra" broar - de passerade förr i tiden faktiskt över svärföräldrarnas mark - ersätter alltså sedan 1936 Sänna-färjan som talas om på anslaget ovan; detta kan man se på hembygdsgården i Älvros)

Det var förstås  också ett av de myggigaste åren jag upplevt på ön.

 Claudi diskar i mygghatt med flor, assisterad av sin make, som nöjer sig med hatt

Så vad göra?

Stanna inne och läsa, till exempel

Arkivarie har hittat intressanta handlingar.

Zombien t.v. är Claudia, som "blundar" genom att slå tröjan om huvudet medan Magnus sätter upp en omgång Master Mind.

Ännu en arkivarie.
Bild efter en ide av Hammershöi.

Vi lade pussel. Eller för att vara sanuingsenlig: Claudia lade pussel, med lite bistånd av oss övriga.
Här är Florensbilden färdig.

Men vi vågade oss faktiskt ut ibland också.

Det var ju det där med NOS.

Anna-Lena kastar pil

Och Johan gör det samma

Claudi pustar ut på kökstrappan

Och allt övervakas av den Näveröiska Olympiska Kommitténs ordförande, tyghunden Karo.

Författaren sågade som tidigare noterat ned en numera helt död björk i björkhäcken framför huset. 

Den lämnade en glugg efter sig.

Och så firade vi som vanligt vår bröllopsdag, för första gången - tror vi - med inomhus-supé.

Härjedalska delikatesser - ostar från Klövsjö, renkorv från Vemdalen, bröd från Lillhärdal osv. Och en spettekaka från, av alla platser, Osby.

En fotbollsmatch hann vi med också.

Våra orangea favoriter piskade tidigare obesegrade serieledarna Håbo med 3-1, helt rättvist

Jubel efter YIK:s första mål som innebär kvittering av en tidig Håbo-ledning

  2015 var sommaren då vi fick elektriskt ljus på ön. I alla fall i källaren. Och i alla fall så länge arbete pågick och det bensinsdrivna elverket var igång. Dyra kilovwatt blev det. Men ändå.

Strömmen letade sig in via källarventilen (som f.ö. är eländigt placerad och nog spelat sin roll för fuktproblemen i källaren)

Ljus strömmar upp ur källaren. En egendomlig upplevelse.

Claudi har målat

Det blev tid till lite utvändig dränering vid den där eländes ventilen också.

Det skall bli utomordentligt spännande att se vilken effekt alla arbetena har haft.

Särskilt många eller långa utflykter blev det inte i år; väder och jobbprojekt lade hinder i vägen.

 Å andra sidan behöver man inte fara särskilt långt för att få vyer. 

Utsikt från Vänsjövägen:

(på väg hem från en expedition till myrarna där vi samlat ihop sådär 14 hjortron. Tillsammans).

"I tankar"

Och som sagt finbesök. Det var en av de gånger det gick an att sitta ute.

Åtminstone med tröjan på..

  

Johan, A-L och Rolf vid Grythyttanbordet

Karin fotograferade.
I bakgrunden härbret.

  

Någonting håller på att hända med fågellivet. Den förr så synliga skraken visar sig endast sporadiskt, men i stället är lommen en nästan daglig gäst. 

Här på dykövning under bron. (de var ofta betydligt närmare, men jag fick dem inte att fastna på bild då)

Fritt fram för den som vill skåda syner bland molnen

 Så småningom var det dags för den första gästen att lämna ön.

För säkerhets skull rodde han själv 

Vad C har fått syn på i skyn förblir t.v. obekant

Väntan på tåg.

Många påstigande är det inte i Ytterhogdal

Fjärran han dröjer...

...men till sist kom tåget och for iväg med Johan riktning Mora och Borlänge.

Och nätterna mörknade

...och det drog ihop sig till de sista överfarterna.

Skepparen begrundar färdvägen. Eller nåt.

Men innan det var dags att stänga för gott -

- passade Magnus på att tjära kökstrappan (och verandatrappan), en välbehövlig underhållsåtgärd.

Och så var det ju det där med prisutdelning och utvigning av NOS.

Totaltvåan har fått en silverskimrande skiffersten och förevigas av stolt make 

- som själv fick ta emot vandringspriset Pyramiden (ej i bild) som totalsegrare.
Och blev så här glad.
Visst överspel för fotografens skull kan ha förekommit.

Utvigningens ena höjdpunkt är släckandet av den olympiska elden - som i vanlig ordning just har fått tändas på nytt för ändamålet. (Den andra höjdpunkten, den traditionsmättade kalkningen av Ljusnan medelst äggskal, som ett led i spelens miljöprofil, finns inte på bild i år)

Men det var något som gick lite snett..

Den olympiska elden föll och spilldes liksom ut på marken.
Till all lycka är detta ju ett år när risken för skogsbrand känns liten.
Men vi lade en hel del möda på att säkerställa att den helt kunde uteslutas.

Nå till sist låg stenarna på brunnslocket, som det slutgiltiga tecknet på att ön stängts

- och vi åkte in till huset i byn.

En del småplock som att släpa upp och vända båten, släpa på båtmotor, köra ett par varv mellan by och garage etc, undanhålles här läsaren. 

Det var Bolivias nationaldag den 6 augusti - 190-årsdagen av självständighetens utropande.

Claudia fick - när vi väl hade skålat i bubbel - en väldigt improviserad "flagga" i grön (oliv), gult (hjortron) och rött (hallon - från de spirande egna odlingarna).

Och apropå bär:

2015 kan ha varit det år då SLU faktiskt hade rätt om blåbären. De sade att det skulle vara ett ganska bra år i nedre Norrland. Och det var ett ganska bra år.

Men de mognade sent och vi hann inte plocka mer än till ett par syltburkar.

Det gick mot avfärd även från byn.

Först bara...

...mäta och märka ut platsen för nya gästhuset.

Och sedan i väg.

C och M vid Nipfjället. Trappan och stigen fick oss att tänka på kinesiska muren.

Vidare till Sörsjön vid Västerdalälven, där A-L:s mormor Elin kom ifrån.

Vi satte en blomma på hennes grav, nu åter rest efter att ha välts när kyrkogårdsförvaltningen inventerade riskfyllda stenar, något som förbryllade oss vid  det förra besöket)

Våren är sen i Sörsjön, men syrenerna har slagit ut i alla fall ;-)

Strax norr om Sörsjön ligger, logiskt nog, Norrsjön¨.

Där finns "Norrsjöns Gästgifveri &Spa" där vi bott en gång tidigare och trivts. 

Så vi hamnade där igen. Det var bra nu också, även om en illasinnad timer stängde av bastun när vi skulle använda den, och hjortronsylten till frukost  (jfr tidigare rapport) ersatts av hallonsylt.

Utsikten är lika fin som förut:

 Och så, över Transtrandsfjällen, med den fina fjällkyrkan -

- in i Norge, där vi mötte blixt och dunder och mörka moln, 

när vi stannat för att äta våra mackor vid en rastplats.

Ja, jag är min fars son och kan inte helt avstå från att arrangera bilder med barnen. 

Även om de fyllt 30.

C´est plus fort que moi

Sista övernattningen blev på Medskogs vandrarhem i Värmland. Ett trevligt ställe, ute i skogen - vi fick guldstjärna för att vi lyckats orientera oss dit utan att behöva stanna och fråga om vägen.

Nedanför vår stuga fanns en liten fotbollsplan där sångsvanarna tränade sina barn.
Man har ju hört att utlandsproffsen tjänar stora pengar.

Till sist var det det här med havet.

Havet som inte är något hav utan bara en stor sjö.

En väldigt stor sjö.

Jag har inte riktigt upplevt Vänern förrän vid ett par besök i Västergötland och Värmland de senaste åren.

Längst ute på sydspetsen av Hammarö, vid Skage fyr, kan man uppleva det där havlika väldigt starkt.  Det gjorde vi.

Och sen åkte vi hem, som redan berättat.