Inte riktigt min manzanilla - säsongstart med Carmen

                                                                                                                                       Foto Margoz/Wikimedia

Så var operasäsongen igång, rekordtidigt – passande för detta år när årstiderna har ramlat runt i villervalla.

Vi såg hur som helst Carmen i går.

Jag måste börja med en bekännelse: jag hade aldrig sett detta så populära stycke. Den här perioden av mer intensivt operaintresse är ju ännu knappt decenniegammal, och under tidigare års mer förströdda uppmärksamhet har den aldrig kommit i min väg.

Det kanske inte bara är en slump; det är något med dess doft av Andra kejsardömet, ”zigenarromantik” och slagdängor som känts som att den inte riktigt är min tekopp – eller mitt glas manzanilla, kanske det skall heta.

Vare sig det nu berodde på dessa förutfattade meningar eller verkligen är så – gårdagens föreställning försköt inte denna bild särdeles.

Kompetent uppsättning 

Som vanligt i detta operahus var det dock en kompetent uppsättning, med en rad goda insatser.  Katija Dragojevic i titelrollen utmärkt. Vi har tidigare sett och hört henne bl.a. som Idamante på Drottningholm, och hon gör en fin Zerlina i Juan, men här visar hon att hon också kan bära en hel föreställning.

Det är inga stora utspel, och kanske finns det de som tycker att det skall spraka och gnistra mer. Men för mig funkar det fint, det blir en smula matter-of-factly och det lyfter fram det beräknande draget hos Carmen, tycker jag

För oss okände Andrea Caré gör på sätt och vis en liknande Don José. Visst är han förälskad, vild, övergiven, svartsjuk, förtvivlad och mordisk, men det är inga överdrivna åthävor.
Han synes lita på orden och musiken, och hans La fleur que tu m´avais jetée är en höjdpunkt.

Snabbt inkastade Kostas Smoriginas gör en habil Escamillo så långt min begränsade bedömningsförmåga sträcker sig. Dock har det där klivet fram till scenkanten aldrig tilltalat mig.
Om det är sångaren eller regissören som är ansvarig vet jag inte, det är ju också ett sätt att visa upp den egotrippade toreron och posören.

Imponerande dock – som alltid – hur snabbt inhoppare och ensemble möts och samspelar.

Bland sångarna, det bästa till sist.

Denna föreställning gjorde mig medveten om att i de lägre registren kanske Yana Kleyn inte är en så märklig sångerska.

Kompetent, ok, bra, javisst. men inget som skjuter upp henne högt över mängden.

Men när tonerna stiger!

Hennes förmåga att gjuta kraft i det och ändå behålla mjukhet (lite som Jussi B i ett helt annat läge). Att hålla ut de där fina tonerna ännu ett stycke utan att tappa något.  Exaktheten.

Det finns sopraner som har diamant i rösten, och de som har stål.

Yana Kleyn har högglanspolerat silver.

Elegant och självklart

Orkestern.

Det känns nästan tröttsamt att kommentera hovkapellet. Men de fixar den här operettartade historien lika elegant och självklart som vore det Mozart.

Bortskämd är man.

Och så var det storyn, ja.

En berättelse mår väl av någon man kan gilla, eller åtminstone någon man kan identifiera sig med. Det är lite svårt här. Den självupptagne egoisten Escamillo eller den svartsjuke mördare Don José erbjuds mig som man. Tack, helst inte. Även om det förvisso finns drag i Don Josés öde och utveckling som man kan relatera till.

Och på kvinnosidan den identitetslösa Micaela som svamlar om Gud, och så huvudpersonen.

Carmen, som ”lever i nuet”, villsäga, vägrar ta något som helst ansvar för sina handlingar.

(Här finns iofs en liten och intressant parallell till Don Giovanni, i det att den amoraliske skapar sig en sorts storhet i sin stoicism inför döden och acceptans av sitt öde. Men det räcker inte)

I programbladet försöker man göra henne till feminist.

Jag tänker inte fördjupa mig polemik, men har svårt att se det.

Visst kunde man pröva att säga att figurerna ”gestaltar olika sidor av människans personlighet” eller något sådant,  men det vore att göra berättelsen djupsinnigare än vad den är.
Det handlar om ett stycke rafflande exotism från la belle époque, det är allt

Långt ifrån tidlöst

Uppsättningen gör förstås vissa försök att dölja detta. Det är moderna kläder, moderna vapen och en tv-apparat där massan tittar på tjurfäktningen (vilket inte känns så 2015, mera 1960) och lite sådant.

Det stör inte, men tillför knappast så mycket heller.

Och det gör inte heller det hela tidlöst, om det är meningen. Det är fortfarande tjurfäktarromantik, tobaksarbeterskor, soldatära, smugglarbanditer & exotism.

En fråga gnager därvidlag:

 Om man nu uppdaterar det hela till den grad att man låter Micaela vandra från byn till Sevilla i conversedojor, varför behåller man det känsliga Z-ordet överallt i texterna?

Som helhet: Härligt att säsongen är igång, och en väl genomförd föreställning

Men just Carmen kommer jag knappast att springa benen av mig för att få se en andra gång.

___________________

Några tidigare operaintryck:

En död i skönhet - Butterfly

Kammarspel - Maria Stuarda

Återbesök - Trollflöjten