Passage

Noterar att denna upplaga av bloggen, Glad och Bitter, nu har samlat på sig fler visningar än den gamla GrinigGammalGubbe.

Vet inte om det betyder ett dugg, för mig eller för världen.  Statistik är bara en skärva av världen.

Den bistra sanningen är ju att båda bloggarna skrivs för en mycket liten och exklusiv läsarskara.

Sträck på dig, kära okända läsare. Du är exklusiv. Du har valt att tillhöra de utvalda.

Spretiga tankar i mörkrets tid

De här människorna som tror att allt vad andra gör har ett politiskt syfte.  Därför att om de själva fick chansen skulle de minsann. Den sortens människor som tror att alla är likadana som de.

Dessbättre är inte alla människor lika dem. Det är det som håller hoppet om en mänsklig värld levande.

                                                          *   *   *

Så länge som kostnaden för att ta hand om produktens avfall efter användning inte ingår i priset är det ekonomiska systemet otillräckligt – och i grunden oanvändbart.

                                                           *   *   *

Tidens utmätning: Den som själv får leva får se andra dö

                                                          *   *   *

Det är inte riktigt sant att synen blir sämre när man blir äldre; först nu ser jag hur höga bergen är.

                                                          *   *   *

"I Ryssland är det högt i tak. Där får man minsann säga att Nato är krigshetsare och att bögar är motbjudande sodomiter. Inte som i det här pk-landet". 

                                                           *   *   *

En liknelse, en metafor, är naturligtvis inte ”samma sak”. Det ligger i dess natur.

Det är en poänglös invändning.

                                                          *   *   *

Ni som tror att det växande stödet för enkla och extrema lösningar handlar om spontana reaktioner och att hatstämningar inte kan piskas upp genom medvetna kampanjer borde kanske läsa på lite om till exempel Jugoslavien på 80- och 90-talen.

I dag är till exempel Danmark de svenska högerpopulisternas favoritland.

Men när man etablerat den nationella ordningen kan det lätt bli annat ljud i skällan. 

Fiender behövs alltid. Då kan man från båda håll dra upp blodbad i såväl Stockholm som Ronneby, tåg över Bält och inkvarteringar – och förstås där förbannade snapphanarna.

Nordismen hör ju också till det liberala upplysningsprojektet.           

                                                           *   *   *

Hur kan det tragiska mordet på Lisa Holm säga något om ”den svenska invandringspolitiken”??!

Den ännu bara misstänkte mördaren är en inhyrd gästarbetare från en annan del av unionen. Han har inte brutit upp från sitt hemland och flyttat hit med sin familj och satt ner nya bopålar, likt en annan Karl Oskar, välkomnad genom några i Sverige särskilt öppna dörrar. 

Han flyttade dit för en tid för att jobba. Han kunde ha kommit från Västerbotten eller Himmerland, nu kom han från Litauen.

Om man nu inte anser att just litauer är särskilt våldsbenägna och borde lyda under särskilda regler – en hållning som en del faktiskt skulle kalla rasistisk – så är det svårt att se hur svensk invandringspolitik alls är inblandad. 

Om någon vill ha synpunkter på den fria rörligheten och marknaden, däremot, då är det en annan sak.

Men det kanske inte är ett upprörande mord på en ung kvinna som känns som det mest smakliga argumentet då.

                                                          *   *   *

Nolltolerans – detta så lockande och så farliga ord!

                                                          *   *   *

Ibland tittar man på människorna som levde omedelbart före de stora omvälvningarna eller katastroferna – 1788, 1913 till exempel – och frågar sig – ”såg de det inte komma?” ”hur kunde de vara så ovetande?”.

Och sedan byter man kanal igen.

                                                          *   *   * 

Då och då dyker det upp förslag om hur man skulle kunna fördela landets resurser jämnare och något hejda förflyttningen av allt mänskligt kapital från landsbygd in till storstäderna.

Till exempel genom att låta en del av skatteintäkterna från våra naturresurser stanna där de genereras – skog, vatten, malm. Eller på andra vis.

Men herregud, den tanken bygger ju på att de som styr och avgör skulle tycka att denna utveckling är fel, att den skulle behöva ändras.

Så är det ju inte.

Rationaliseringen, stordriften, koncentrationen är ju hela strävan, till höger och vänster.

Det finns inget problem; så varför försöka lösa det?

                                                          *   *   * 

Som bekant ”vaskar” en del människor champagne för att demonstrera sin rikedom, och sitt förakt. En del andra vaskar den gemensamma jordens resurser. Samma förakt.

                                                          *   *   *

Har ni tänkt på att missunnsamma människor ofta anklagar andra för avundsjuka?

                                                 

______________________________________

Misstro alla människor som vill ha renhet - Spretiga tankar i september

"Människorna som hela tiden måste få veta  hur det är. " - Spretiga tankar i augusti

"Man har inte sett slutet förrän det är över" - Spretiga tankar sent i juni

"Kan tomhet verkligen växa?"  - Spretiga tankar i maj

"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

Nej, det är klart att de inte är nazister

Tangerade en debatt om man kunde kalla Sverigedemokrater för nazister. En fråga som i mina ögon har ett enkelt svar, men som väckte några tankar.

Nej, Sverigedemokraterna är absolut inga nazister. Partiet har förvisso bruna rötter, men skall bedömas för vad det är i dag – i sina program, i sina handlingar, och för dem till vilka det appellerar.

Jag är för min del jäkligt trött på att vänstern skall behöva hållas ansvarig för Stalin. Det väsentliga i fråga om rötterna är vilka delar man eventuellt har tagit med sig och vilka man lämnat bakom sig.

Det samma bör gälla för alla partier.

Och nej, SD är inga nazister.

De drömmer i sina program och manifest om upprättandet av ett gott och tryggt nationellt folkhem – några skulle säga reaktionärt, andra skulle säga: aldrig existerande – som det var, som det skulle ha kunnat vara, om inte om - för alla riktiga svenskar.

Och det senare är i huvudsak kulturellt definierat, utom hos en del  (självförklarade) anhängare som hör av sig till redaktionerna med mer rasmässigt grundade utsagor. (Vilken tyngd man skall lägga vid dessa kan diskuteras, men inte här och nu.)

Och de lägger hela sin politiska och ekonomiska tonvikt vid huvudfrågan: ”massinvandringen.” 

Det gör dem inte till nazister.

Nej, det man behöver komma ihåg är något annat.

Sverigedemokraterna är inga nazister.

Men det var inte NDSAP heller.

Vår förståelse av ”nazismen” är så präglad av vad som kom och blev: av Himmlers polisstat, av Förintelsens olika faser och skeden,  av världskriget - det totala kriget med sina terrorbombningar och folkmordsartade aktioner – av överfallen på andra stater långt bortom den tyska irredentan, och det slutliga tyska ragnarök.

Det är vad vi tänker på, när vi hör ordet nazism.

Men det var det naturligtvis ingen som gjorde 1930 eller 1932. 

Och knappast någon som önskade sig.

Inte bland anhängarna, de som röstade eller tänkte på att rösta, de som blev medlemmar: De tänkte ordning och reda,  återställning av hur det var när det var bra, förut. 

De tänkte revansch för Versailles. De tänkte att ”judarna”, eller ”judefrågan”, hade blivit ett problem som man behövde ta itu med, fast många blundade för det. De tänkte att den liberala demokratin och den liberala rättsstaten inte gav sig i kast med problemen handfast nog. De litade på löften om en bättre ekonomi.

Och de tyckte att vänstern måste hållas tillbaka. 

Men inte heller bland motståndarna: De såg ett akut hot mot demokratin och förstod – i alla fall många – att Hitler tänkte göra sig av med den snarast; det hade han ju inte direkt gjort någon hemlighet av.  

De förstod att det skulle bli hårda, våldsamma tider, och att det skulle kunna bli farligt att vara eller att ha varit till vänster.  De oroade sig för att antisemitismen skulle bli en del av staten, och att de tyska judarna skulle bli andra eller tredje klassens medborgare, eller tvingas emigrera. 

De fruktade för krig, kanske flera krig, kanske rentav ett stort revanschkrig mot Frankrike, eller mot Sovjet.

Och beroende på politisk hemvist stoppade de oftast in NDSAP i den månghövdade högern på plats som passade deras analys, vare sig de själva nu var kommunister, socialdemokrater, liberaler.

Men ingen såg förstås nazismen, så som vi i dag tänker på den.

Och återigen nej, Sverigedemokraterna är naturligtvis inte nazister, och inte heller följer av ovanstående att ett eventuellt SD-Sverige skulle bli en terroristisk polisstat, starta världskrig eller gå under i ragnarök.

Givetvis inte. Om någon läsare har hängt med hit och ändå tror det, så rekommenderas en omläsning.

Å andra sidan är det min gissning att det inte heller skulle bli en trivsam välmående sörgårdsidyll där alla levde lyckliga i alla sina dar.

Det som enligt min mening följer är att man bör påminna sig att det enda vi vet om framtiden är att den aldrig blir som vi tror.

Att människors mål och bevekelsegrunder ofta har mycket lite att göra med resultaten av deras handlingar. Det gäller in i vardagslivet också, för övrigt.

Och att vi inte bör läsa det avlägsnare förflutna med det senare förflutna som mall.

Samt att historiska jämförelser är absolut nödvändiga och ofta användbara redskap, men att de alltid bör ses som metaforer, vill säga utsagor som tar fasta på att lyfta fram ett för sammanhanget relevant jämförelseled, inte som uttalanden som gör anspråk på sanningsvärde och som därför skulle kunna avfärdas som ”osanna”.

Lite mer respekt för fakta, logik och källkritisk analys samt för motparten, och lite färre svepande omdömen, känslor-som-åsikter-och-åsikter-som-sanningar, och lite glesare mellan argumenten ad hominem skulle för övrigt mången debatt må bra av.

______

Ja, men är de fascister då? undrar vän av heltäckande definitioner.

Nej, inte det heller, om man tittar i handlingarna.  Långt ifrån. Det finns nationalkonservativa drag som överlappar, men det räcker inte.

Däremot finns det som sagt anhängare som uttrycker åsikter som klart anknyter till fascistiska tankegångar- ni vet om den odugliga liberala demokratin, behovet av en stark man, det oacceptabla i en borgerlig rättsstats tröghet, längtan till ett drömt större förflutet & nattstånden nationalism - och man kan naturligtvis välja att se deras framgångar i ett större europeiskt perspektiv, där man kan tycka sig se fascistiska drag och knytningar, starkare eller svagare beroende på vilka element i fascismen man lägger vikten vid.

Om man nu inte väljer att definiera "fascism" som en rörelse som fanns i Italien mellan ca 1920 och 1945, där och endast där. Jag har hört sådant.

Men då är frågan om Stefan Löfven är socialdemokrat, Castro är kommunist eller påven är katolik?

Och om  jag fortfarande är ett tafatt försök till fritänkare.

(skrivet i september, uppdaterat i dag)

Om hösten

Så bar det av mot hösten i norr igen.

Och ja, visst var färgerna höstliga, sprakande gult och orange, flammande och falnande rött, murrigt mörknande brunt, och visst slet den ivriga vinden ibland dräkten av björkar och aspar. 

Och kvällarna var mörka. Så där dovt mörka som de aldrig blir i stan.  Men ändå.

Ändå.  Det var fortfarande något ljummet i luften om dagarna - och bären...  

Bären skall vi inte tala om. Nu. 

Utan lite längre ned i detta inlägg.

Men så var det detdär med bilen. Att lämna in den på service strax före en resa var kanske inte så välbetänkt. 

Tvärdött batteri, jakt på konstigt placerade urtag i garaget, 25 meter förlängningssladd, en laddare som först inte riktigt orkade.

Så småningom fick jag fart på den i alla fall, och med korsade fingrar - jobbigt att köra så, må ni tro! - och en och annan agnostisk bön tog jag mig i alla fall hela vägen till Hogdal. (Hustrun åkte buss - så visste vi i alla fall att en av oss skulle komma fram...)

Höstfärger ja - här blåbärsriset på tomten.  Men det var något som ändå inte riktigt stämde.

Det rödbrunsignalerande riset var fullt av fortfarande helt gångbara blåbär.

Möjligen hade ett och annat tappat stinget en smula, men det var långt kvar till det där fadda försenade smaktomma som sena blåbär kan lura en med.

Så här såg det ut.

Hur många blåbär kan du räkna till?

Å andra sidan var tranbären långt ifrån mogna - egendomligt nog, eftersom de verkade långt komna i somras, vi plockade faktiskt ett par nästan-helt-mogna redan för en månad sedan.

Men det är väl helt enkelt så att det inte har varit något riktig frost ännu.  Det har säkrat blåbären men håller tranbären i schack.

När din vandringsfärd är över

Väntar gröna ängars klöver...

Det var alls inte bara blåbären som ville hålla sommaren kvar.

Kärleksört, sedum telephium, i full blom. Och den trädgårdsväxt som vi har brukat kalla pestskråp efter en snarlik vild ört i skogen, men som jag just lärt mig heter Hjärtbergenia.  

Pestskråp är något lättare att säga, även om också det har lite tungvrickning i sig.

Nå, vi tog emot och lät oss bjudas, när vädret nu bjöd in.

En trevlig picknick fick vi till vid "Trapphamnen", där vi förtöjer vår båt om somrarna.

Det sög rätt bra av längtan ut till ön just då, kan jag säga.

Kraftverkssjö.

På något sätt är de klättrande småtallarna ensorts revansch för dem som dammen tog, och som ännu sticker upp som sorgliga minnen bredvid stenen.

Det långsamma husbygget rör sig steg för steg. Hål för plintarna är grävda, och vi diskuterade konkreta saker som vindskivor och fönsterfoder med byggaren. 

Huset kanske inte står där än, men vi har i alla fall en fin gång av skifferplattor dit.

På vägen upp, med fingrarna fortfarande i kors, stannade jag för att fika i Glössbo, och kunde inte längre motstå det här bordet, som vi hade kikat lite på redan vid ett tidigare besök.

Var vi skall ha det? Det får man se.

Det är väl inte ens säkert att det är vi som skall ha det.

Vi hade vissa planer på att ta vägen om Hofors på hemresan, för att se YIK spela säsongens sista seriematch, men det blev för tajt med tiden. 

Men när vi - ffg på länge - stannade vid Tönnebro för att fika så mötte vi laget på väg hem. De hade vunnit med 4-0. Det räckte inte för att nå en kvalplats, men en fin säsong av en nykomling ändå.

Tönnebro var som vanligt. Det är inte trivsel som är deras grej, utan effektivitet.

Men kanelbullarna var riktigt goda.

Oktoberbilden - Förberedelse

Vintern är aldrig långt borta. 

När som helst kan man behöva sparkstöttingen. 

Konsten att överleva i landskapet: att alltid vara förberedd.

Mörkret har redan smugit sig på. Färgerna drar sig långsamt undan

Stenarna växer.

Men den rosa sparkstöttingen lovar något:

att det fortfarande finns sätt att ta sig fram.

(Geilo)







-------------------------------------------------
Septemberbilden - Vardöy 
Augustibilden - Geiranger
Julibilden - Raftsundet
Junibilden - Nordkap
Majbilden - Myrdal
Aprilbilden - Mageröya
Marsbilden  - Finsnes
Februaribilden - Stamsund
Januaribilden - Finnmarkskusten