Den unge mannen som sitter på förstutrappen till ett hus i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland, i ett svalt sommarljus, med en katt i famnen, det är obestridligen jag.
Och naturligtvis ändå inte - en annan tid är en annan tid och vi är alltid fångar i den.
Men jag minns också en sång som jag skrev de där ljusa försommardagarna, då jag hade just gotten out of service and was looking for my fun:
Brev från Rydsnäs
1976 sitter i trädgården
Sommaren stiger med svalor och skrattande barn
Stiger som en drake som lever av klockklang och
Körsbärsblommor
Och lovar nya vägar för var och en
som vågar ge sig av
Som vågar ge sig av
Allt som gick sönder har vi stuvat undan i uthuset
Där kan det ligga bland badkar och högar med ved
Där kan det få ligga bland rostiga redskap och
Gamla minnen
Men vägen lovar lätta vingar åt den
som vågar ge sig av
Fåglarna trivs i vårt vardagsrum
Den som vill sjunga får inte vara stum
Nu går solen ner med ett humlebrum
Denhär dagen var inte så dum
Skuggfingrar klamrar sig krampaktigt kvar
Vid marken, men den som ger sig av
Är den som kan ställa krav
Du kan gå och drömma om vem du var
För länge sen, men det enda du har
är en väg som går mot ett hav
Och doften stiger och blandas med klockklang och
Körsbärsblommot
Och lovar lätta vingar åt var och en
Som vågar ge sig av
Som vågar ge sig av
En eller två rader skulle jag nog vilja ändra lite på i dag. men det var så jag skrev den, praktiskt taget i ett enda stycke, de där försommardagarna i Rydsnäs 1976.
Genom allt detta tidsavstånd är jag på något vis ändå ganska nöjd med den.
Men höra mig sjunga den får ni inte..
Och så här såg jag alltså ut:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar