Om ett eko. Chinon 1971

Den blev inte lika stor viral succé, bilden av mig vid ekot i Chinon, som den där från trappan i Rydsnäs.

Men den väckte nästan lika många minnen, känslor, associationer.

Hos mig, vill säga.

Det var den där vesparesan.
Sommaren 1971.

Hur man än vrider på det, så är den en av mitt livs stora formativa upplevelser.

Roadmovien in i mitt vuxna liv, kan man säga.

Det var inte fullt så improviserat som berättelser gärna vill ha det.

Men ändå ganska så.

O önskade sig – av skäl som kanske hör hit men inte skall dröjas vid nu – sällskap på en resa.

Och jag hade sommarlov, ett av de där oändliga som sträckte sig genom skoltiden. Det var mitt allra sista, ity att detta var sommaren mellan andra och tredje ring.

Och O hade en vespa, den ryktbara ”Röde Rudi” – som visserligen inte var röd utan orange.

(Om Rudi Dutschke får ni läsa på andra håll.)

Vi tittade på kartor och talade om vägar. Brev växlades. Tankar utbyttes.

Min mor var mycket emot idén att vi skulle släppas ut på egen hand, vi var ju så unga.

Hennes position var dock ohjälpligt svag, när vi påpekade att hon själv fick cykla ut till Danmark och Tyskland på en expedition där hon med sina 17 år var äldst, de andra två flickorna var 15 och 14.

Ingen av dem hade öht varit utomlands på egen hand förut.

Och det var sommaren 1939. Med åskmolnen hopade.

Så vi kom iväg.

Detaljerna i berättelsen om Den mytiska vesparesan sommaren 1971 skall jag berätta en annan gång. Men vi kom så långt som till St Jean des Monts vid den franska Atlantkusten, strax nedanom Nantes. Vi hade ett par-tre punkteringar, två större motorhaverier och en del annat småplock med vespan.

Det var en fullmåne över Quiberon, en uppsluppen grillfest i Dunkerque, ett pingisbord i duggregnet i Broek, en gratisövernattning i Pierrepont, ett sunkigt vandrarhem på Boulevard Kellermann i Paris, ett vägbyte vid Guingamp, en slottskväll i Saumur, ett bröd att slå ihjäl getingar med i Bad Oldesloe & mycket annat på vägen.
Margarinaskens lock blåste ned i Le Trieux. Jag diskuterade Kristinas förmyndarregering med en snubbe från Yorkshire en blöt kväll vid havet, En hjulmutter försvann spårlöst vid Penthièvre.

Och så var det ekot i Chinon.

Vid den gamla borgen i Chinon, med anor åtminstone från Henrik II:s tid (alltså greven av Anjou eller om man så vill kungen av England) och förmodligen längre, finns ett ställe som är berömt för sitt eko.  Det är en mur med någonsorts grav framför, där de akustiska förhållandena genom ruin-rasandets nycker blivit sådant att ekot blivit säreget effektivt.

Enligt en  - som vi nog tycker överdriven – uppskattning i ”Turen går till Nordvestfrankrig” i Politikens lilla serie av lätta resehandböcker skall ekot kunna upprepa åtta stavelser.

Så duktigt var det inte när vi var där.

Vi försökte med ”Krossa USA-imperialismen!” som förvisso är elva stavelser, men kom aldrig i närheten av åtta.

(Ja, det var på den tiden…)

Men det var ganska imponerande ändå, som jag minns det.

Bilden tog O, möjligen med baktanken att jag är ettsorts eko. Av vad eller vem får ni räkna ut själva.

Om ekot nu inte riktigt levde upp till förväntningarna så var utflykten ändå bra. Det bara delvis återuppbyggda slottet i Chinon uppfyller högt ställda krav på riddar- och ruinromantik och avviker i sitt lite mer torso-artade tillstånd från de flesta av Loiredalens mer välputsade chateauer.

Och staden nedanför, på remsan mellan flod och klippa, var fin, man frestas att dra till med det gamla ordet pittoresk – ehuru på ett sätt som vi var ganska vana vid vid det laget, så vi gav den en kanske mer flyktig blick än den förtjänade.

Förutom att vara platsen där bilden av mig vid Eko-skylten togs, är Chinon och slottet där bekant som platsen där Jeanne d’Arc, som då ännu var bara bondflickan Jeanne och ännu inte eleverats till Jungfru av Orleans, igenkände Dauphin, kronprins Karl, som hade smugit sig undan bland hovfolket för att förvilla henne.

Enligt legenden var det denna händelse som övertygade många om att hon hade särskilda gåvor.

Karl blev så småningom kung under beteckningen Karl VII och är en av de första i tidens historia av vilken vi har ett målat porträtt, som är just porträttlikt och knutet till en identifierbar person.

… identifierbar person…

                      … identifierbar person…

                                                          … identifierbar person…

Där margarinaskens lock blåste av.

Hemma igen (åtminstone jag)