Om den egna tiden. Och sam.tiden.

Häromdagen var det 100 år sedan Skagerackslaget utkämpades, det kanske i grunden oavgjorda men just därför så skickelsedigra stora sjöslaget just vid mitten av det stora kriget.

Och runtom, mest hela året, är det 100 år sedan slaget vid Verdun, denna den militära logikens galna dödsdans vid den fastlåsta fronten, där män dog och dog och dog för något som inte ens handlade om att komma framåt, och där spåren finns kvar och såren inte än är riktigt läkta.

Det var det året 1916, när kriget tuggade och tuggade på.

Och jag tänkte på tiden, förstås. På min tid, vår tid, samtiden. Och var den börjar och slutar och hur den sträcker sig; vad som egentligen är samtid i dag.

Jag slogs då av en insikt. Sådant händer, om än sällan.

Det var att jag som en äldre medelålders man med många rötter kvar i det förflutna, i någon mån fortfar att betrakta mina egna ungdomsår som samtida. Jag var ju där och är ju här, jag är ju fortfarande där. Om än förändrad, tillknycklad, lätt sidvriden.

Jag finner det naturligt att 1971 också är nu. Jag bär ju det med mig, det är en del av mig, jag har det fortfarande inne i kroppen.

Alldeles nyss.

Men, om jag hörde talas om någon som 1916 hade tyckt att fransk-tyska kriget 1870-71 var samtida, eller andras kejsardömets bella epok, då hade jag funnit det lätt egendomligt.
Riksdalernas tid och nyss den Stora Svältens. Länge sedan.
Länge, länge sedan.

Och man kan fortsätta bakåt i tiden. År 1816 hade man gått in i Heliga Alliansens tidevarv, krigen var avslutade och fredskonferenserna likaså. Bonaparte var förd till St Helena, Gustav IV Adolf irrade runt på kontinenten på väg att förvandlas till Överste Gustafsson, och England var på väg upp ur startgroparna i den industriella revolutionen.

Den som då hade börjat prata om Frihetstidens sista år, och om Gustaf III:s statskupp och te-partajet i Boston som samtid hade man nog undrat över.

Vidare.

I nödmyntens och krigsutmattningens svåra 1716 var man väldigt långt från förmyndarregimens glada dagar innan ens någon hade tänkt på Skånska kriget, reduktionen etc, då när unge kung Ludvig just tagit över makten i Frankrike och kung Karl styrde England i fast beslutsamhet att never again go on his travels.

Ja, ni fattar.

Det är nog bara i det egna livet som förflutet och samtid hänger ihop – så som det obestridligen gör i det egna livet, just.

Där lärde jag mig något.

Alldeles nyss.