Det sägs att det var Horace E som sade det.
Men vem som är upphovsman är kanske mindre viktigt; det ligger hursomhelst något i uttrycket att Tyskland är som Sverige för vuxna.
Men vem som är upphovsman är kanske mindre viktigt; det ligger hursomhelst något i uttrycket att Tyskland är som Sverige för vuxna.
En miljö som i det stora hela känns välbekant och bekväm, men utan den påträngande barnslighet som invaderat den svenska offentligheten – från kulturdebatt till trafikmiljö.
Nej, det är inte för flykten från det gapigt imbecilla som vi reser på semester, det är för vilan och vandringarna, för fiskens och fåglarnas skull, för ljuset över noret och de stilla morgnarnas utsikt över Kahnstellen och vattenstråk, för Flensburgern och friheten.
Men det gör inte saken sämre.
Men det gör inte saken sämre.
Till och med fotbollssändningarna i TV är faktiskt lite mer njutbara; de tyska kanalerna lyckas bättre balansera effektljud och kommentator, medan de svenska dränker den senare i osorterat (som förmodat ”stämningsskapande”) publikvrål.
Så att vädret var uselt, att fotbollen inte gick något vidare och att årets Schwedenhappen från fiskrökeriet var sällsynt tråkiga – var hade de hittat dessa träiga filéer? – gjorde inte så mycket.
Vi får ändå alltid ungefär det vi vill ha vid resan till Maasholm: några dagars tid att just inte behöva göra nånting alls.
Första anhalten - bortsett från ett numera närmast traditionellt stopp i Hamneda för inköp av dubbelfilé - var Helsingborg.
Stan är sig lik. Ryktet säger att den inte ändrat sig stort på de senaste sjuhundra åren.
Jag tror att det är överdrivet. Nog har de flyttat stationen?
I Helsingborg stötte vi också på resans mest överraskande skylt.:
Övervikt, någon?
Nästa dag. Gissa vem som stod längst fram i kön till färjan!
Gissa vem som tog en liten promenad och missade att ombordkörningen skulle börja...
Gissa vem som duckade för de omgivandes blickar...
Annars är det trevligt med en liten färjeresa. Och efter de senaste skräckhöjningarna av priset på bron var det t.o.m. en tia billigare.
Förvisso medför det att man måste försöka hitta sin väg på norra Själland där dansk skyltning gör sitt bästa för att leda en vilse - eller rättare sagt, till Köpenhamn, för dit vill väl alla? - men det får man ta.
Så mycket mera som man kommer till Lousiana.
Den här lilla Miro-gubben är en av mina absoluta favoriter. Hans humör skiftar efter ens eget.
Hjälplös och storslagen på en gång.
Huvudutställningen om den för oss tämligen okände Poul Gernes var ärligt talat rätt trist, men det är ju för miljön man besöker Lousiana, eller hur?
Resenärerna betraktar omgivningarna, havet, skulpturerna, träden och de andra besökarna.
Som synes hade vi riktigt bra väder just då.
Vidare.
Vi krånglade oss alltså igenom det nordsjälländska vägnätet, över Stora Bält och Fyn och hamnade till sist i Kolding.
Där vandrarhemmet framhöll sin fina utsikt över staden och det storslagna, nu renoverade Koldinghus (bränt av marskalk Bernadottes soldater 1808 när högst densamme ledde hjälptrupper till Danmarks krig mot Sverige - visst är det härligt att man aldrig vet riktigt vilken väg historien skall ta!).
Det var bara det att man glömt att meddela att det stod en stor ask i vägen för utsikten mot slottet och sjön.
Och det vart afton och åter en ny dag. Och vi åkte vidare söderut.
Dessa danska städer. Här Haderslev.
Ingen fotboll denna gång.
Vid Starups kyrka utanför Haderslev står en runsten där till och med den runologiskt fåkunnige kan ana sig till at detstår "eiriks kubl", vill säga Eiriks kumbel, eller på modernare svenska "Eriks minnesmärke". Läs nerifrån och uppåt (s.a.s från höger till vänster)
Brödramenighetens hotell i Christiansfeld, tvärs över gatan från de sammas lilla honningkage-butik och det förträffliga leksaksmuseet.
Där (på hotellet, inte i leksaksmuseet) undertecknades vapenstilleståndet 1864.
Museet som vi ramlade in på av en slump var mycket intressant; det var tematiskt ordnat och i samma avsnitt kunde man känna igen sådant som ens föräldrar haft, sådant man själv lekt med och sådant ens barn hade glatts åt.
Dessutom fanns där en plansch som inte förlorat sin aktualitet:
 |
| (borde spridas i stockholmstrafiken) |
Vi for vidare och korsade djärvt gränsen till Tyskland.
Blev hungriga, letade matställen i Nordangeln och hamnade till sist på en riktigt trevlig liten fiskrestaurang i Habernis, Där det blev en liten kräftskiva...
...med julstämning. Obs att granen har en lyra i toppen.
 |
| Westerstrasse, en av byns fyra riktiga gator |
 |
| "Stora rummet" i lägenheten - kök, matrum, tv-rum - och en gång platsen för verandan i gamla restaurang Schleihalle |
_______________
Och så här var det förra gången, för två år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar