Glad och Bitter: Vårvinterresa, del 1: Vägen ut

En dag i mitten av mars skuddade jag hembygdens stoft av mina fötter (eller noga taget av de dubbfria vinterdäcken) och begav mig västerut. In i dimman.

Första mål och anhalt var som ofta Göteborg, och där som nästan alltid Mariebergskyrkogården.

Överraskande nog hade den sedan sist även blivit en viloplats för uttjänta julgranar.

Eller om de bara var parkerade runt p-mätaren?

Själv var jag mer intresserad av familjegraven. Satte några blommor vid kanten och tänkte på dem som vilar där och på tiden och på allt det man tänker på.

I den fuktiga råa göteborgsluften.

Den där måsar trivs bäst.

De här satt på räcket till Brunnsparksbron och ägde. på måsars vis, hela omgivningen.

Mitt eget nästa mål var dock inte ornitologiskt utan musikaliskt:

Göteborgsoperan spelade Madame Butterfly i en uppsättning som fått mycket fin kritik, och som jag förstås var nyfiken på - så mycket mera som jag skulle få tillfälle att se samma stycke i Ålborg två dagar senare

Det gav mig också tillfälle att bekanta mig med operabyggnadens spännande arkitektur.

Om själva föreställningen, och den i Ålborg, kommer förhoppningsvis en särskild text.

Men visst var det bra. Inte invändningsfritt måhända, men bra.

Och det vart afton och det vart åter dag

Och på utsatt tid stod jag och Beijlen i kön till Fredrikshavnsfärjan

...med några klassiska Gbg-monument i bakgrunden

För den som infunnit sig på utsatt tid blev det en bra stunds väntan.

Beundrade den spännande men lite oväntade blå färgen på ombordkörningsrampen i samma mån som lastbilsförarnas skickliga hantering av sina kolosser, jag som har svårt att hålla reda på hörnen på mitt eget betydligt mindre omfångsrika fordon.

Belönade mig med en räkmacka ombord.

Mycket majonnäs är det på de där mackorna, men det var gott ändå.

Farväl fosterland. Och -vatten.

I Vendsyssel ägnade jag mig åt något av en sentimental journey i de spår där barn jag lekt (och turistat).

Fyren i Hirtshals hör till minnena.

Även om jag knappast skulle ha kommit ihåg

dendär kanonen drygt 50 år senare om det inte

hade funnits en emblematisk bild:

Det gör det även av utsikten, men den behöver man annars inga sådana påminnelser för att behålla i minnet.

Mycket är sig likt...

Så småningom kom jag till Ålborg, installerade mig på vandrarhemmet och gick så småningom till Nordjyske Arena.

Där började det som det brukar när jag ser AaB:

...men till sist blev det en djävulsk dramatik, där bortalaget kvitterade i 87:e och därpå fick en straff - som man brände. Varpå AaB gick upp och gjorde 2-1 i 94:e.

Och så avslutades det med att Århusgymnasternas målvakt nickade in en kvittering i 96:e minuten.
Surt, men inte helt orättvist sett till helheten.

Parkeringsplatsen utanför vandrarhemmet i Ålborg gav mig - eller i första hand bilen - möjligen till ny kontakt med måsar, insåg jag nästa morgon.
Det såg faktiskt för jävligt ut på ett sätt som dessa bilder inte ger full rättvisa.

Men efter viss rengöring satte jag mig vid ratten och åkte på tur runt Limfjorden

Vid det mäktiga Bulbjerg...

såg jag månen..

...tog en skuggselfie...

...och såg årets första tussilago,

innan jag fortsatte mot Aggersborg, lämningarna av den väldigaste av alla de ringborgar som Harald Blåtand (ni vet han som gav namn åt Bluetooth, ungdomar) anlade för lite drygt 1.000 år sedan.

Till och med i sitt hopsjunkna och bara delvis restaurerade tillstånd är det en imponerande anläggning, väl dubbelt så stor som de mer bekanta Trelleborg och Fyrkat m fl.

Dessutom ligger det fint på banken ner mot fjorden. Dock inte fångat i bild här

Till skillnad från tidigare besök kom jag också in i kyrkan - och hittade, en liten smula överraskande, Pluto på dopfuntens fot.

Strax på andra sidan Limfjorden ligger en liten plats med det egendomliga namnet Ertebölle.

Den är känd för sina kökkenmöddingar - gigantiska avfallshögar som de skaldjursätande sybariter som levde här på stenåldern har lämnat efter sig.

Jag hittade inte så mycket ostronskal, men däremot andra spår av djurliv:

Sedan "hem" till Ålborg och en lååååång promenad till konsertlokalen där jag fick mig till livs resans andra uppsättning av Madame Butterfly. En mer traditionell variant.

Och som alltid gåshud när hon river av Un bel di vedremo

Ny dag.

För att fortsätta mönstret opera-fotboll-opera-fotboll tog jag mig till Haderslev, där hemmalaget Sönderjyske - eller SönderjyskE, som de av någon anledning skriver sig - tog emot mästarna Midtjylland.

Jag fick en medioker plats, så långt ut på långsidesläktaren att jag satt klart bakom kortlinjen, och frös i den sönderjyska snålvinden.

Men lagen hade i alla fall vänligheten att göra alla mål i den bur som jag har överblick över - efter 2-0 till gästerna i paus vände hemmalaget till 3-2 i andra.

Fyra mål var markeringsmissar av delvis magnifik karaktär, det femte en drömträff i krysset från 20 meter.

Och jag fortsatte söderut, över dansk-tyska gränsen, och hamnade som flera gånger förut på hotell Kappelner Hof i den goda staden Kappeln vid Schlei (aka Deekelsen. för er som följer tysk tv).