Glad och Bitter: Vårvinterresa, del 2: Här och där

Vi lämnade den ensamme resenären i det svårfångade eftermiddagsljuset över Kappeln vid Schlei.

Övervakad av en silvrig måne somnade han och staden in -

- och vaknade till en ny vårdag, lite grå men upplyst av påskliljor i knickarna, dessa bevuxna hägnader som är så typiska för Angeln.

Naturligtvis tog jag mig ut till det - nu tämligen vinterstängda - sommarvistet Maasholm,

Siktet var inställt på kaffe och rabarberkaka på Café Sand am Meer, men där var det bommat trots att den handskrivna skylten i fönstret sade annorledes.

Fischimbiss i hamnen var dock öppen så jag kunde köpa ett par fischbrötchen till lunch.

Och fisket var i gång. MAA 16A stävade ut ur hamnen när jag stod och (förgäves) försökte få en skarp bild av några ejdrar som vilade på molon.

Vädret var dock långt ifrån inbjudande där ute. Snål vind, narig fukt, grå dager.

En nyttig påminnelse förvisso om att allt inte är sol, sommar och ny-ploppad Flensburger, men inte direkt något som inbjöd till en längre vistelse.

Det är vad som gäller för mig, vill säga. Andra har ju sina preferenser.

Långt ute i Wormshöfter Noor stod denne herre och fiskade. Visst kände jag till att det inte är så djupt där, men blev ändå lätt överraskad över att se honom stå där typ 150 meter från närmaste land.

Gav mig dock inte tid att kolla om han fick något, eller om han gjorde det bara för nöjets skull.

För egen del åkte jag vidare till Geltinger Birk och tittade på vildhästarna som betade vid vad som nyss var en äng men nu skall bli ett rekonstruerat noor, ett litet innanhav.

Det påstås att man vintertid skall ha en god chans att se havsörn vid Birken, men jag har aldrig lyckats, inte heller denna gång. Nåja, hästarna är rätt fina också.

(Träddungen i bakgrunden står på en landmassa som heter Bäverön. Men det är ingen fara. De är utdöda sedan länge. Vilket ju framgår inte minst av att träden står kvar)

Men vädret tog i och jag flydde vidare.

Ute vid Falshöft möttes jag av en oväntad hälsning från flydda (?) tider.

Och nånstans där ute träffade jag på ett par synnerligen oskygga kaniner.

De är inte så populära lokalt, de små, eftersom de gräver gångar och äter upp växtlighet, men de är ganska fina. Tycker jag.

Hem till hotellet för lunch.

Fischbrötchen alltså.

Ståkäka alla Ostseeküste. Enkelt och gott.

En med Bismarckhering, en med rökt lax.

Kaka från hernhutarna i Christiansfeld till dessert.

Trots Flensburgerflaskorna i bakgrunden blev det bara te till dricka.

Dels lockade vädret mera till te än till öl just då, om jag skall vara ärlig. Dels skulle jag ju köra vidare.

Det blev en liten eftermiddagstur runt yttre Schlei. Den här träddungen nära Lindaunis har jag sedan tidigare ett gott öga till. Det är något där som får mig att tänka på Breugel; och för den delen även några lite senare namn

Där i närheten stötte jag på den här kamraten.

Han var uppe i luften och for först, och jag kunde inte fatta vad han var för en.

Dock hade han vänligheten att positionera sig i markplanet på detta vis, så att till och med denne ornitologiske amatör kunde bilda sig en uppfattning.

Om han var en varsel om en ordning bortom människans i gullbergsk mening vill jag dock låta vara osagt.

Om än jag var lite missnöjd med vädret står det klart att våren är betydligt längre kommen i Angeln än i Mälardalen. Vårbruket är igång på ett annat vis och färgen grönt har vaknat.

Det där med vårbruk, ja.

En nackdel med denna resa var att jag tydligtvis gjorde den vid just den tid då lantmannen sprider gödsel över sina åkrar.

Den odören följde mig från Vendsyssel till Göinge.

Nåväl, på något sätt skall vi ju få vårt bröd på bordet.

Man får lyfta blicken och njuta av förbryllande skådespel på himlen.

Nåväl, det blev dit att vända hemåt.

Kontrollen vid Nordens yttre gräns, den där man nyss gled förbi i lycklig okunnighet om vad som komma skulle, var förvisso påtagligare än förr men gick ändå snabbt och lätt för mig; ännu en påminnelse om att jag är priviligierad.

For genom Danmark utan mer uppehåll än en snabb lunch vid Knudshoved - spätta resp "dyrelaegen" på bröden -

- och passerade även nästa gräns utan större besvär, låt vara att man här fick visa såväl pass (vill säga, i mitt fall nationellt identitetskort) som körkort

I Malmö plockade jag upp en liftare, nämligen de nedan avbildade pojkarnas far

I gengäld fick jag låna ett rum att sova i, tillhörigt gentlemannen till höger på bilden, unge herr Jonatan.

Här kan man tydligt se skillnaden mellan den analoga och den digitala generationen.

Eller kanske inte.

De unga herrarnas föräldrar

Ny dag. Igen.

Vid Tosteberga ängar - väl värda ett besök om ni har vägarna förbi - mötte jag våren igen.

- och i Fjälkinge i historien, i form av ett praktfullt västtorn på en även i övrigt mycket intressant kyrka med mysteriöst porttorn och välbevarade detaljer från tidig medeltid.