Även jag minns!

Vad är skillnaden mellan en akademiledamot och mig? 
Eller en påhittig fransk 1900-talsförfattare och oss båda?
Det kan man fundera över.
En likhet finns dock. Vi minns.
(Mer om bakgrunden sist i texten.)

Jag minns (inte särskilt fritt efter Georges Perec)

  

Jag minns oron för att glaset i termosen skulle gå sönder när man var på utflykt

Jag minns när tunnelbanan slutade vid Slussen

Jag minns hur svårt jag hade att förstå när min far skulle förklara för mig hur slussar fungerade

Jag minns min första rullbandspelare av märket Dux

Jag minns ”Arla, särla – Porla”

Jag minns Småbarnskvarten

Jag minns att ”Hajen” Hannerz växte upp och blev professor i ett helt annat ämne

Jag minns de pedagogiska läggspelen från Skrivrit som man skulle vända på för att kontrollera lösningen; jag minns också blindkartorna över svenska landskap

Jag minns ”Halsduken” på TV

Jag minns att Hyland redan från början citerades fel ifråga om ”Den gliiider i mål!” men jag kommer inte ihåg hur

 Jag minns skolbagarna av blå smärting

Jag minns ”Mjäll är en sjukdom – sjukdomar behandlas med läkemedel – läkemedlet mot mjäll heter Selukos”

Jag minns kortegen med Dag Hammarskjölds kista

Jag minns Bore-båtarna

Jag minns de handritade väderkartorna på TV.

Jag minns när Cape Canaveral hette Cape Canaveral första gången

Jag minns smittkoppsepidemin 1963 och att en kvinna dog i det då nybyggda Nybohovsområdet; upp till Nyboda backe gick en underjordisk bergbana; det var först många år senare jag började använda ordet ”funicular” i tankarna om den

Jag minns inte bara Tio i topp utan även 30-i-test

Jag minns mitt första intryck av lekskolan: en liten flicka som ropade ”Fröken, fröken, Peter Loman svärde!”  Det fanns en annan Peter också, han gifte sig långt senare med en av mina barndomskamrater; på omvägar fick jag höra att han misshandlade henne

Jag minns Evian-freden

Jag minns Frukostklubben och att signaturmelodin är en svensk version av en melodi från ”Singing in the rain”

Jag minns Rapidloket

Jag minns att 1955 års Folka var den första med hel (fast liten) bakruta. 1960 kom den första modellen med blinkers; de var vita, men året därpå hade de orange glas. På liknande vis kunde man räkna ut årsmodellen för varje Folka man såg

Jag minns att på alldeles samma vis kunde räkna ut årsmodellen på Saab, men det var lite svårare och jag minns inte längre hur det var

Jag minns när Helsingborg stavades Hälsingborg

Jag minns att det första flygplan jag flög med var en Metropolitan

Jag minns att i Danmark och Norge kunde man fortfarande stöta på många gamla bilar av mellankrigsmodell långt in på 60-talet

Jag minns ”En kändis har bytt namn”

Jag minns att man kunde åka färja till Åland från Gräddö brygga

Jag minns tidningen Hjälp

Jag minns också tidningen Ungdomsnytt

Jag minns när Vasa bröt vattenlinjen

Jag minns att Opel kallades för ”Gevalia – lättrostad”

Jag minns att det snöade på min födelsedag den 22 april det året jag fyllde 13

Jag minns att Ronnie Hellström gjorde landslagsdebut mot Sovjet på Ullevi i augusti 1968

Jag minns ”...varför kommer ni inte när jag ringer för?”

Jag minns färjorna till Helsingör som var namngivna i par: Dan och Svea, Hälsingborg och Helsingör, Kärnan och Kronborg.

Jag minns Winston Churchills begravning på TV

Jag minns Caps mintchokladkakor

Jag minns ”Jag har också gått över till Prince”

Jag minns när v-jeansen blev omoderna

Jag minns den smala rulltrappan av trä på PUB som pappa sade var Stockholms äldsta

Jag minns min förtjusning när jag fick veta att Agne Simonsson hade en nästan-namne som hette Arne Selmonsson som också var utlandsproffs

Jag minns när hockeymålvakterna började bära masker

Jag minns Riksgropen

Jag minns Valerij Brumel och också att han råkade ut för en bilolycka, men jag minns inte om han någonsin återhämtade sig från den

Jag minns att jag tyckte illa om Ronald Reagan redan från början, när han var en gammal skådespelare som blivit guvernör där borta i Kalifornien

Jag minns när det betraktades som fullkomligt normalt att kalla någon annan för ”kul-jude”, hur svårbegripligt det än kan verka i dag

Jag minns Philips konditori på Regeringsgatan och att det hade en kort karriär som rockklubb innan huset revs

Jag minns att vår första TV kostade 888 kronor

Jag minns att programledaren i Måndagsposten hette Bosse Billtén; vad det blev av honom sedan har jag ingen aning om

Jag minns att vi var två som hette Torbjörn i klassen; bara en Thomas, en Ulf, en Mats, en Hans, en Kenneth, en Per-Olof, men två Torbjörn

Jag minns att det var en källa till nationell stolthet att Helgonet körde P 1800

Jag minns ”Håll dig till höger, Svensson”

Jag minns ”Kan hon lita på dig?”

Jag minns när tunnelbanestationerna bytte namn: Johanneshov blev Gullmarsplan, Hammarby blev Skärmarbrink. När Kungsgatan blev Hötorget minns jag inte.

Jag minns ålarna i Hötorgshallen

Jag minns när det första McDonalds öppnade på Kungsgatan

Jag minns att Eric Clapton hade solglasögon på sig när Cream spelade i Konserthuset 1967 och bara tittade upp en enda gång under hela konserten. Det var min första riktiga rockkonsert.

Jag minns Vålådalsmössorna

Jag minns Johnny Höglins 10.000 m i Grenoble

Jag minns att Janne Stefansson vann nästan lika många Vasalopp som Mora-Nisse.

Jag minns chokladfabriken Thule som tillverkade MumsMums

Jag minns förstås ”Frukt är godis”

Jag minns PellePennan och SuddaGumman

Jag minns fördjupningen av bleckplåt i skolbänken, att ställa bläckhornet i; jag minns också att man kunde ställa bänklocket i en sådan vinkel att det balanserade utan att vara helt uppfällt

Jag minns när Sparbankseken faktiskt liknade ett träd

Jag minns att vi var rädda för Hökarängsligan, som strödde salt i såren

Jag minns att jag fick den första TinTin-boken som kom på svenska av min farfar

Jag minns ”Salon Gahlin” i DN - men hade glömt hur det stavades.

Jag minns när vi samlade på klisterdekaler från bensinbolagen: Caltex, Gulf, Esso, Nynäs, BP, Koppartrans

Jag minns när Högdalstippen gjordes om till Högdalstoppen

Jag minns ”Träskmorden”

Jag minns att ”Trettiofyran” låg längst på Svensktoppen

Jag minns Elefantbilderna

Jag minns Artturi Similä

Jag minns när man faktiskt gick mellan de gula strecken

Jag minns sista året när man tog riktig studentexamen

Jag minns att filmjölk kallades för ”kulturmjölk” i Göteborg.

Jag minns rättegången mot Eichmann

Jag minns ”den halvoffciella egyptiska tidningen al-Ahram”

Jag minns när alla hade slamkrypare, och jag minns när pepita var inne

Jag minns att Jurij Gagarin dog i en flygolycka

Jag minns Chessman

Jag minns ”Vi som vet mest”

Jag minns berättelserna om flickor som hade stoppat småfranska i håret för att bygga upp höjden, och att jag aldrig riktigt förstod hur det gick till

Jag minns att det kallades ”Tonkin-intermezzot”

Jag minns när man fick lediga lördagar

Jag minns skolutflykterna till Hellasgården

Jag minns drottning Louise

Jag minns ”Tag vad ni vill och jämför”

Jag minns femöringarna av järn

Jag minns ”Ungdomskedjan”

Jag minns männen som gifte sig med prinsessor: John Ambler, Hans Georg av Hohenzollern-Sigmaringen (kallad ”Hansi”) och Niclas Silfversköld

Jag minns telefonkioskerna

Jag minns debatten om det var farligare att ha säkerhetsbälte eller ej; med bälte kunde man ju bli sittande fast i bilen om den t.ex. började brinna

Jag minns ”Sessanlinjen”

Jag minns poliosprutorna fortfarande med en ilning av skräck

Jag minns ”nazistaffären” och att Expressen fick backa från det mesta

Jag minns rengöringsmedlet K2R

Jag minns Karl XI:s drabanter vid riksdagens högtidliga öppnande (i svartvitt)

Jag minns dubbeldäckarbussarna

Jag minns Stockholms Överståthållarskap

Jag minns när lastbilarna hette sådant som Volvo Starke

Jag minns parkeringsautomater som man vred upp en visare på

Jag minns perrongbiljetterna (men det verkar det inte vara någon annan som gör)

Jag minns skämtet ”Jag har släkt där – Jaså, brann det mycket då?”

Jag minns husmorsfilmerna

Jag minns bond-foxtrotten som man dansade på klassfesterna och som var det enda jag klarade av: två steg framåt, ett steg bak, oberoende av melodi och rytm

Jag minns, i likhet med de flesta som var med, de stora Volvo-taxibilarna

Jag minns den första Kalle Anka-filmen som kördes på julafton, den där Kalle hade en häftig fight med Piff & Puff och som byttes ut efter några år för att den ansågs för våldsam; jag minns också den som sattes in i stället, med myrorna som vrålade ”Hoola Bandoola!”

Jag minns Zingo

Jag minns motortävlingar på Skarpnäck

Jag minns utställningen ”Hon” fast jag inte var där

Jag minns Jan Myrdals sönderslagna glasögon

Jag minns att Hepstars en gång hade tre låtar på Tio i topp samtidigt; jag tror att det var Tribute to Buddy Holly, Farmer John och Cadillac, men jag är inte alldeles säker

Jag minns att Ingvar Wixell fick sjunga alla bidrag i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen ett år, det var väl 1965

Jag minns när det fanns en tredje rad på Konserthuset i Stockholm

Jag minns du-reformen, på riktigt

Jag minns fyrverkerierna när gamle kungen fyllde 90; jag minns också TV-reportagen, tidigare, när han deltog i utgrävningar i Italien

Jag minns familjens första bil, en jadegrön VW1200 med soltak

Jag minns ”Sagan om det lilla tåget som gick från Bastuträsk till Timbuktu”

Jag minns när isglassarna med två pinnar kom; först fanns det tre smaker: hallon, apelsin, cocacola 

Jag minns lärarstrejken 1966

Jag minns tuberkelproven med en plåsterlapp på bröstet

Jag minns Joakim Bonnier

Jag minns också Stirling Moss, has syster Pat Moss – och alltså även Eric Carlsson ”På taket”

Jag minns när Hemsöborna sändes i TV första gången

Jag minns ”Högertrafikgeneralen” Lars Skiöld

Jag minns att det var Gunnar Norgren som sköt en polis, fast det var Clark Olofsson som så småningom blev känd

Jag minns balubas

Jag minns när Sumphugo blev Guldhugo: ”Fel dömd, rätt slagen”

Jag minns ”Tick, tack, Certina” på Radio Nord.

Jag minns temat till ”Rymdpatrullen”, och den hemmagjorda texten till Bröderna Cartwright-signaturen: Adam, Ben, Joe och Hoss – alla vill dom slåss

Jag minns när internationellt kända rockgrupper åkte runt mellan svenska folkparker

Jag minns tidskriften ”Det Bästa”

Jag minns när män bar hatt

Jag minns när man åkte till Norge och köpte billigt socker och margarin som var nästan genomskinligt

Jag minns debatten om hur svenska kvinnor åkte till Polen och gjorde abort, fast jag aldrig riktigt förstod den

Jag minns sällskapsspelen som man fick till jul och spelade i mellandagarna

Jag minns tigern i tanken

  

Jag minns Dinky Toys, och Corgi som man kunde svänga med, och de små Matchboxbilarna

Jag minns billiga Legokopior som inte riktigt passade ihop med de riktiga bitarna

Jag minns skolans obligatoriska simundervisning

Jag minns när motorvägar kallades för ”autostrador”.

Jag minns Ture Königsson

Jag minns de tre O:na och hur de överraskade Tage Erlander med en fråga om bostadsbristen i Stockholm. (Långt senare avslöjade min chef på Text-TV att det var han som hade hittat på frågan.)

Jag minns gaspoletterna, som man stoppade i gasmätaren ner i källaren; de såg ut nästan som ettöringar  men hade ett litet hack i kanten.

Jag minns tågen ”Stockholmaren” och ”Göteborgaren”.

Jag minns också att Järnvägsmuseum låg vid Torsgatan och hade en väldigt spännande och stor modelljärnväg.

Jag minns de stora snövallarna som plogades upp vid änden av vägarna i vårt villaområde och hur man grävde tunnlar i dem

Jag minns mer än jag kan berätta
                                                                                                       (ca 2011, uppdaterad 2017)

__________________________________________________

Not:

 I present härförleden fick jag Peter Englunds bok ”Jag minns” där han utifrån sina egna erfarenheter turnerat George Perecs klassiska modell att fiska upp minnesfragment från barndom och ungdom och på så vis fånga en – samtidigt fragmentarisk och heltäckande – bild av en förfluten tid som nyss var närvarande. Och att dela den med andra, både dem som var med och dem som inte var det.

Englunds variant var något av en besvikelse för mig, tyvärr. Han är några år yngre än jag, och det fanns en sorts storasyskon-känsla vid läsningen: äsch, det där var väl ingenting.

Naturligtvis är det orättvist. Och det fanns ögonblick när minnet blänkte till även för mig. Men det var lite för mycket ändå. Mest roade det när han talade om sådant som var mer främmande för mig, sånt som mer hängde ihop med hans norrbottniska miljö än med tidsepoken.

Det fick mig hursomhelst att minnas – sic! – att jag för några år sedan, då jag själv just läst Perecs bok, gjorde samma övning för egen del.  Och nu har jag rotat fram den ur datorns djup.

En genomläsning visar att den i högre grad förlitar sig på att läsaren också minns, eller måhända blir nyfiken; den ser inte ut att ha samma pedagogiska ambition som Englund har.

Men jag hade roligt medan jag skrev den.
Det minns jag.