Berlin ännu en gång - tre resor: 61,87,17

Fyra generationer tittar på Berln

Efter mitt senaste inlägg om vårens Berlin-resa har jag fått några frågor om nu och då, och de resor som tidigare generationer gjort, och bakgrunden till dem.

Här är inte platsen att skriva den långa berättelsen om min farfar och hans karriär som publicist, men allt börjar alltså med hans tid som korrespondent för Handelstidningen (GHT) i Berlin, där han och familjen bodde under första halvan av 20-talet, och där min far och hans yngre syster föddes.

Farmor, farfar och min äldsta faster Barbro
i Berlin 1921.
Siegessaüle ännu framför Riksdagshuset

Farmor med sina tre barn på Lyckallée 6, 1924.
Den lilla"flickan" till höger är min far.

Av bara alltför välbekanta skäl förvandlades Berlin rätt mycket från detta 20-tal till det tidiga 60-talet, då farfar och pappa tillsammans gjorde en sentimental journey till staden.

Eller, så sentimental var den nog inte - de visste vad som väntade, och det ännu halvtannat decennium efter krigsslutet rätt krigsmärkta Berlin ingav förvisso många känslor, men sentimentalitet var knappast en av dem.

Den ena av familjens båda bostäder under berlinåren, den på Berliner Strasse i Wilmersdorf, var borta, själva huset bortbombat.


Den andra i en nationalromantisk tegelvilla ute i West End, fanns däremot kvar och gör så än i dag.

Farfar vid Lyckallee 1961

Pappa vid samma port på Lyckallée 6, våren 1987

Vid årets resa avstod vi från att besöka just dessa minnesplatser. Huset på Lyckallée har vi båda sett vid olika tillfällen (det är jag som tagit bilden närmast ovan), och Berliner Strasse är så förändrad att man inte kan hitta den exakta platsen längre - så mycket mera som vi numera är osäkra på om det var nr 116 eller 161.

Pappa Sten på Berliner Strasse , funderande på
var huset han föddes i kan ha stått

Och på så många sätt har staden ju fortsatt att genomgå förvandlingar.  Vi betraktade några av dem från ovan. Det gick inte att göra 1961, vill säga, inte från TV-tornet vid Alexanderplatz. Det stod färdigt först 1969 men fick aldrig samma medieuppmärksamhet som ett annat DDR-bygge från samma decennium.
Å andra sidan står det kvar.

Utsikten är magnifik, staden breder ut sig som en modellanläggning där nedanför, och man börjar nästan begripa lite av dess av historiens nycker malträterade struktur.

Det finns faktiskt, vilket ofta glöms bort, ett helt annat Funkturm i Berlin. Det byggdes redan på 20-talet på mässområdet i stadens västra del, och spelar en viss roll i tv-historien. Under en period pretenderade detta Funkturm på en position som Berlin-symbol, inte på nivå med Brandenburger Tor men i konkurrens med sådant som Gedächtniskirche och "det gravida ostronet".

Först tornet vid Alex och sedan sammanslagningen gjorde slut på sådana drömmar. I dag är Funkturm en närmast bortglömd relikt nånstans där ute i väster

Å andra sidan kan saker ju göra comeback. Jfr det som skall bli det nygamla stadsslottet, centralt i bilden ovan.

Om det nu blir klart nån gång. Berlinarna har lite problem med det där.

På flera håll.

Efter drygt 70 år börjar nu hålen slutligt fyllas igen, (även om man gissningsvis alltid kommer att skönja spåren.).

Hur annorlunda var det inte 1961, då det bara gått 16 år sedan ragnaröksdagarna under det tolvåriga riket.

Här blickar farfar ut över pågående byggnadsarbete - exakt var det är framgår inte, bara att det är invid Alexanderplatz, alltså mitt inne i stadens centrala delar.

Bilden visar också att bebyggelsen, före förödelsen, inte var så enhetlig som man ibland kan uppleva den, med kvarter på kvarter av snarlika gründerzeit-hus, alla av samma höjd. Här ser man att miljön en gång var mer växlande.  

En gång. 

Damals.

             

Föregående bild var från östsidan. Men det var alls inte bara där som det tog lång tid att röja undan och bygga nytt. Här en bild från S-bahn-stationen Tiergarten våren 1961.

(Jag tror att den här bilden visar samma miljö av i dag.)

Annat är bättre bevarat:

U-bahn Märkisches Museum - en av Alfred Grenanders skapelser.
Den i Sverige sorgligt okände Grenander har ritat många av Berlins U-bahnstationer i en omisskännlig stil.   (Från årets resa.)

Men hur var det nu med resorna?

Jo, i april 1961 reste alltså min farfar tillbaka till staden där han en gång bott med sin familj.
I sällskap hade han sin son, min far, som då var 39 år och gjorde sitt allra första återbesök i den stad där han var född - "i Svenska Viktoria-församlingen" som han gärna poängterade.

Det var bara några månader innan muren började byggas (det var i augusti samma år) men staden var redan i hög grad delad - jag minns pappas berättelser om rigorösa kontroller och avancerade eller tafatta flyktförsök. Avskärmningen av Öst från Väst var dock långt ifrån total, fortfarande förekom såvitt jag förstår viss arbetspendling, och DDR kände av åderlåtningen. Det var ju också därför muren byggdes.

Farfar på den utglesade Berliner Strasse, en gång hans hemgata.
Tidstypisk bilpark i Väst.

Densamme på ett kafé på samma gata.
I bakgrunden lockar staden med ett av sina ännu mest kända varumärken.
Det tycks inte ha lockat denna gång - och öht var Emil Jacobsson ingen stor öldrickare. Dock fick den tyska kulturen honom  att under Berlinåren mildra sin ungdoms totala absolutism - öl räknades liksom inte som alkoholdryck.



Vi har alla hört om avstaliniseringen från 1956 och framåt.
Men det gick inte alltid så fort. Ännu våren 1961 möttes herrarna Lenin och Stalin där i dag Landsberger Allee träffar på Karl Marx-Allee. En gammal liberal begrundar här detta faktum.


Enligt fotografens påskrift är detta entrén till Svenska Kyrkan.
Jag tycker inte att jag känner igen det från samtida bilder, men han borde ju vetat.
Även här en tidstypisk bilpark


Vid resterna av Stettiner Bahnhof.
I dag finns inget kvar att se ovan jord, men ännu 1961 ett östberlinskt motstycke
till den mer kända och ännu bevarade fronten till Anhalter Bahnhof
Hur byggnaden såg ut i sin glans dagar framgår här.

Resan med farfar var alltså min pappas första återbesök som vuxen, men under framför allt 60-talet gjorde han sedan flera resor till Berlin, bland annat som reseledare för studieresor inom dåvarande Liberala Studieförbundet.

Det var alltså en med staden ganska förtrogen guide jag hade med mig när pappa och jag tillsammans besökte Berlin 1987. Själv hade jag varit där på skolresa och dessutom passerat och bytt tåg några gånger, men det var ingen tvekan om att jag var novisen i sällskapet.

Det var i hög grad i Murens tid. Men samtidigt var det - sett i nutida perspektiv - strax innan den skulle komma att rivas. 

Det visste vi förstås inte då, men det hade ju börjat röra sig i öst, Gorbatjov var i full gång med sin glasnost och perestrojka, och jag minns att vi talade om framtiden, om en möjlig tysk återförening, om man kunde tänka sig en tid utan mur.

Att det skulle gå så fort gick inte att föreställa sig.

Det är i dag svårt att förmedla hur otänkbart ett Berlin utan mur tedde sig. Anomalin hade blivit det normala.

Men vi berörde alltså tanken.

Fortfarande rådde dock ordning i Berlin, Hauptstadt der DDR,
och Volksarmee demonstrerade preussisk marsch
utanför Neue Wache...

...och Checkpoint Charlie reste sig i det öde ingenmansland
som i dag är stans absoluta centrum.

En S-bahnresa från Bhf Zoo - som då var Västberlins centrum - till Alexanderplatz, som man i dag gör på dryga tio minuter medan man tänker på annat, var den gången ett helt litet äventyr.

Att man då fann det fullkomligt naturligt att stiga av vid Friedrichstrasse, kliva ned en våning och stå i kö för kontroll och dagvisum för att sedan gå upp igen och ta nästa tåg, det är svårt att sätta sig in i.

Men det gjorde man.

Man kunde också göra en ganska spännande Ubahn-resa (eller S-bahn?) som tog en igenom en del av Östberlin utan att man någonsin kom in - tågen gick under den del av Öst som vid Brandenburger Tor liksom sköt in ett stycke i Väst, och passerade ett par nedlagda öde stationer. En egendomlig och inte så lite spännande upplevelse.

Efter ett besök vid Anhalter Bahnhof...

 ...gjorde vi en sådan resa (Ubahn eller Sbahn? jag minns inte säkert) och kom fram ungefär där Hauptbahnhof nu ligger - då ett ganska öde område kring resterna av Lehrter Bahnhof. 

Förgäves försöker jag på nutida kartor förstå och minnas detaljerna.

Nedlagd(a delar av) S-bahn-station, möjligen just Lehrter Bahnhof..
/Edit: research bedriven av min Berlin-guide pekar på att det kan vara S-bahn Gesundbrunnen/

Någonstans i Östberlin. Vilhelmstrasse?  Friedrichstrasse? Vet ej
Sannolikt ganska nära den plats där jag själv knappt tio år senare körde lite fel och kom ner i en byggarbetsplats.

Det var, som sagt, i Murens tid.
Detta egendomliga byggnadsverk definierade staden.
Här författaren vid en av övergångarna

Ytterligare 30 år har gått, och allt detta är ändrat.

Utom att vi fortfarande finner vår samtid vara det naturliga.

Nu är det min tur att som nybliven pensionär resa med min son till Berlin

- ett Berlin där murarna är rivna och den gamla spionutväxlingsbron, Glienicker Brücke, mellan Berlin och Potsdam nu är ett kulturhistoriskt monument...

...och där Gedächtniskirche och TV-tornet ligger i samma stad, i samma land

Och en sakkunnig guide lotsar på på bussturer i det nya landskapet. Just denna resa ledde till Hermansplatz där man exempelvis kan handla skjortor på Karstadt, och dricka te på takterrassen.

Guiden aka Johan vilar ut på Wittenbergplatz, med en av Grenanders vackra stationsbyggnader i blickfånget

Ja, berättelsen om vår nyss gjorda resa har ni redan fått.

(Ni som missat den kan läsa här)

Nu vet ni också hur den länkar in i kedjan från 1961 (eller från 1919)

Frågor besvaras. Kommentera här eller på FB-länk.