Glad och Bitter: Berlin - igen. En lång tradition fortsatt

Vi har talat länge om den här resan.

Egentligen har planeringen pågått i årtionden, ja ett helt liv.

Och nu kom vi till sist iväg. Till Berlin.

Min äldste son och jag - precis som jag en gång åkte till Berlin med min pappa, och som han i sin tur reste dit med sin far, min farfar.

Farfar som en gång varit korrespondent i Berlin, pappa som var född i staden.

Och nu vi, som länkar i kedjan

Farfar A E Jacobsson på Berliner Strasse
där familjen en gång bodde. 1961

En liten men viktig skillnad denna gång: Farfar hade som sagt bott i staden många år, och skildrat den i skrift - och även om 1961 års Berlin av kända skäl var något helt annat än 1922 års Berlin, så var det han som kunde staden. Det var han som visade den.
Pappa gjorde den gången sitt första besök som vuxen i den stad där han föddes.

Pappa Sten J på ungefär samma ställe
som farfar på föregående bild..

Och 1987 likadant.
Jag hade varit där en gång på skolresa och passerat med tågbyte ytterligare ett par, men pappa hade gjort många besök efter det där första med farfar, varit ledare för resegrupper, hållit föredrag.
Det var han som lotsade mig.

Denna gång var vi två mer jämspelta. Johan har förvisso bättre koll på det samtida Berlin än jag och vet mer om både fotbollsklubbar och kaféer, och om de smartaste ställena att byta från S-bahn till U-bahn, så någon pappa-visar-sonen-resa var aldrig aktuell, men även jag är bekant med staden från numera rätt många besök. På en enkel turistnivå, freilich, men ändå.

Vi kunde visa och upptäcka nytt tillsammans

Så den 21 maj satt vi på tåget från Stockholm, och färdades i god fart till - Alvesta.

Där tog det tvärstopp, som väl skildrat av en medpassagerare i en känd kvällstidning.

Nå, vi kom i alla fall fram till Berlin sent om kvällen som planerat.

Och fann oss inkvarterade i ett rum med dubbelsäng, vilket inte var vad vi beställt.

Visst har Johan sovit i min säng några gånger, men det var 30+ år sedan, och ingen av oss var helt nöjd med det arrangemanget denna gång.

Nå, nästa morgon kunde J klargöra för den vänlige portieren att han i beställningen tydligt angivit "två sängar" och vi fick byta utan problem.

Sängarna i nya rummet, här ännu stående tillsammans.

På köpet fick vi en bättre utsikt

Citadines, ett lägenhetshotell med litet pentry på rummen, ligger alldeles nära Adenauer-Platz,

i kanten av Wilmersdorf.

"Förbunds-Konrad" själv står staty (eller snarare går staty) på sin plats.

I bakgrunden den Edeka-butik som blev vår husleverantör under veckan.
Utom av frukostbröd, som ressällskapet slank ut och fixade redan innan jag, slöe gamle pensionär, ens riktigt hade vaknat

Här bodde vi. Högra fönstret i takvåningen.

Jaha. Så vad gjorde vi då?

Första dagen gick och åkte vi bara omkring. Kollade omgivningarna, åkte ner på stan - Duusmann, en chokladaffär på Friedrichstrasse vars namn jag missade, en sväng med spårvagn upp norröver och sedan ner mot Warschauer Brücke, lite sånt. Etablerade oss.

Nästa dag var vikt åt Potsdam, där ingen av oss faktiskt riktigt varit förut utom på ren genomfart (oräknat Babelsberg där vi varit i jobbet resp på fotboll).

Vad är detta?

Känner ni inte igen Brandenburger Tor när ni ser den?

Ja, alltså Brandenburger Tor i Potsdam.

Kanske ett lite oväntat namn i staden som är Brandenburgs huvudstad, men så heter den.

Stan har ytterligare två mer eller mindre bevarade stadsportar

Huvudnumret är dock Sanssouci. Lite häftigt är det allt med sina vin-och fikon-terrasser och sin nätta barockprakt.

Men det var en varm dag och vår kulturella ambition har sina begränsningar, så vi avstod från att gå in och bese praktsalarna.

Vi tog en promenad i parken i stället.

Den såg inte ut så här överallt.
Engelsk park växlar med den franska barocken och för en vandring i trädens svalka en het dag var det utmärkt.

Men Potsdam har fler sevärdheter.

Holland?

Nix. Holländisches Viertel i Potsdam.

Och så var det Glienicke-bron.

Här går fortfarande gränsen mellan Berlin och Potsdam, mellan Land Berlin och Land Brandenburg, och här gick en gång gränsen mellan öst och väst.

Just vid Glienicke-bron skedde spionutväxlingar och -överlämnanden, i verkligheten och litteraturen/filmen.

I dag är platsen föga dramatisk, särskilt en stilla försommartisdag, men

det finns något lite ödesmättat över spårvagnsspåren som slutar i tomma intet på Potsdamsidan...

Författaren står vid Glienicke-brons fäste på Berlinsidan (geografiskt i öster men damals på Väst-sidan).
Funderar över om han skall bege sig åter till den väntande arbetar- och bondestaten.

Tyskland är ett miljömedvetet land.

Här har man tänkt på hur mycket vi kan smutsa ner.

Jobbigt att vara turist ibland.

Reseledaren vilar ut på en S-bahnstation nånstans.

Förgäves hade vi från Sverige letat fotbollsmatcher att gå på.

Bundesligasäsongen var ju just över, och den tyska cupfinalen - som ändå hade varit hopplös att få biljetter till, förstås - spelades först den dagen vi lämnade Berlin.

...Så vi gick på handboll i stället. Tillsammans med 9.000 andra i Max Schmeling-Halle - det är den rymdskeppsliknande byggnaden ovan - såg vi hemmalaget Füchse Berlin hämta in underläge 22-25 mot Magdeburg i matchens två sista minuter.

Mycket oväsen var det. Inomhusfyrverkerier. Malplacerade cheerleaders. Galen speaker.

Men rätt kul ändå.

Så begav det sig att jag fick syn på en annons i U-bahn att det visst spelades fotboll.

Pokale-endspiel sogar. Alltså final i delstatscupen för Berlin.

Gamla östtyska mästarlaget Dynamo mötte Viktoria

Det blev viktoria för Dynamo, 3-1 efter förlängning.

Matchen var sådär. Det roligaste var nog att turneringen kallas "Berliner Pilsner Pokale".

Och att besöka själva arenan, Friedrich Ludwig Jahn-Park uppe i Prenzlauer Berg, granne med Max Schmeling-Halle för övrigt.

Men vi ägnade oss också åt mer traditionell kultur.

Märkisches Museum hade en fin temautställning om året 1937.

Tanken var att vidga bilden av den nazistiska förtryckarstaten, att visa och se hur den grep in i vanligt folks liv.

Även om en av de saker utställningen påminde om var att det för "vanliga tyskar", som inte tillhörde någon av de utsatta grupperna - judar, vänsterpolitiskt engagerade, romer, homosexuella eller andra, inte skedde några omfattande omvälvningar i vardagslivet fram till 1937 - det blev ju annorlunda senare - så visade den samtidigt hur snabbt nazistregimen tog ett totalgrepp om samhället, och hur liksom självklar regimen framstod efter bara fyra år vid makten.

Det var faktiskt en riktigt obehaglig tanke, med dagens perspektiv.

Märkisches Museum med ett stycke mur utanför.

U-bahn Märkisches Museum, ritad av Alfred Grenander

Himmel över Berlin

En sak fanns det i alla fall som jag gjort, men J inte. Nämligen varit uppe i tv-tornet, det som vid Alexanderplatz ser ut över hela Berlin.

Vi var på väg upp redan 1987, pappa och jag, men de långa köerna avskräckte oss. Vi ägnade en dag åt Östberlin och hade inte riktigt lust att göra studiet så realistiskt att det enbart handlade om att köa.

Men häromåret kom vi upp, A-L och jag (och det blev även ett litet blogginlägg om det).

Redan då grymtade jag över den bisarra idén att bygga upp stadsslottet.

Det blir inte lättare att acceptera när man ser den fula funkisbyggnad som skall kläs in med lite pseudobarock fasad för låtsandets skull.

Knäppt.

I just denna stad som i så mycket har accepterat sitt öde, gång på gång, och gått vidare.

På ett paradoxalt vis har dock bygget ensorts museums-effekt: Som monument nämligen över den korta tid då det talades om historiens slut. Då "vi" hade "besegrat kommunismen".

Palast der Republik var väl ingen höjdare, och tydligen full med asbest. men bättre borde ni ha kunnat, kära berlinare.

Uppifrån tornet ser man även roligare saker. Här båda de sportarenor vi besökte - Max Schmeling-Halle i bakgrunden och fotbollsplanen i Friedrich Ludwig Jahn-park hitom den

Två stora evenemang fyllde stan med besökare under våra dagar i Berlin.

Här har jag försökt fånga dem i samma bild, på restaurang Xantener Eck, sista kvällen.

Det syns knappt på bilden, men damen i bakgrunden har en orange halsduk, som bars av de flesta av dem som deltog i den "Evangeliska Kyrkodagen", som varade i stort sett en vecka. ("Tag" kan ju även betyda samling, ungefär som i vårt "Riksdag".)

Och paret i förgrunden har uppenbarligen kommit till förbundshuvudstaden för att stödja BvB i cupfinalen - det lönade sig också, eftersom de gulsvarta från Dortmund slog Eintracht Frankfurt med 2-1.

Allting har en ände utom currywursten och ICE-tågen, och på lördagen var det dags att ge sig av...

En fördel med att resa med sina barn är att de övertygar en om att inte vara så snål, och att första klass faktiskt inte är så mycket dyrare, och värt varenda öre.

Efter att ha prövat är jag beredd att hålla med.

En liten fördel man får är tillgång till lounge med servering och tidningar.

Här har ressällskapet försjunkit i - tror jag - Süddeutsche Zeitung inför avfärden från Berlin

Via Hamburg...

...kom vi så småningom till Kiel, där jag fascinerades av dessa BvB-fans, som verkade ha blandat ihop resmålen. Borde inte de varit i Berlin? Johans teori var dock att det helt enkelt var en grupp från Rhenlandet som var på sin årliga fiskeresa till Värmland. Och bara för att det råkade vara cupfinaldagen hade på sig favoritlagets tröjor.

Någon klarhet fick vi aldrig.

Tysk språkövning.

Varför åker man nu färja till Göteborg när man skall från Berlin till Stockholm?

Det kan man undra. Men när nattågen inte går längre, åtminstone inte på hanterliga tider, så är det inte så dumt. Och för den som inte skall till Stockholm, utan till Borlänge, är det rätt smart.

Och en liten båtresa sitter sällan fel.

Även om Gbg-Kiel uppenbarligen är mycket mer av transportmaskineri och mindre av nöjespalats än Finlandsfärjorna. På gott och ont.

Det är inte många bilder jag fick vara med på.

Men här är jag i alla fall på en till, från Göteborgs central, nästan "på fiket vid entrén" som det heter hos Olle A.