Kurfursten på sin springare begrundar tidens gång, nya och gamla hus, byggkranar som insektskilar runt nedanför tornet, grå moln, vit himmel, vit rök, luften.
Och vi, på besök.
Det som här följer är inte en kronologisk reseberättelse, snarare in- och av- och uttryck, några nedslag i bildskörden efter ett par dagar i staden, vid månadsskiftet november-december 2013.
Annorstädes har jag berättat något litet om besöket vid Warschauer Brücke.
Samma hotell som förra året - Augusta på Fasanenstrasse - gatan som enligt guideböckerna hyser en rad fashionabla modehus butiker, men i verkligheten är en ganska vanlig berlinergata med hotell, en firma för köksinredning, ett museum, en kabaretlokal och sådant.
Modehusens butiker har flugit ut på Ku´damm, vad det verkar.
Här tittar ressällskapet ut från andra änden av det väl tilltagna hotellrummet, med en känd berlinersilhuett i bakgrunden (pendangbild till en från förra besöket)
De goda berlinarna har en LITE annan uppfattning än vi om vad som är ett skyddsvärt grönområde.
A-L fotograferar skylten bakom Neue Wache, framför vilken inte mera några östtyska folksoldater visar upp preussisk knäuppdragning.
Det känns väl inte som att man saknar just det.
Och så här ser det ut inuti numera. Borta är texten på väggen om fascismens och krigets offer.
I stället i golvet en om krigets och våldshärskandets.
Och, när vi nu talar om våldshärskare.
Olympiastadion. En imponerande och på sätt och vis vacker byggnad, med en snitsigt inpassad modern fotbollsarena inuti.
Naturligtvis är det svårt att koppla bort historien, Men det är ju så på så många håll i denna stad, i detta land, i denna världsdel, i denna värld.
Kändes bra att man fick vandra på Jesse Owens-Strasse på väg upp mot arenan.
Fotbollsmatchen var dock usel. Hertha-Augsburg 0-0, ett resultat som väl speglade matchbilden.
En annan del av staden.
A-L fotograferar den ivriga byggnationen på södra delen av Spreeinsel, och missar till synes helt att Domen fått en helt oväntad tillväxt på baksidan.
Ett fåtal symboler från den delade tiden låter sig inte riktigt utplånas eller tänkas bort.
Det är dock inte sannolikt att det är detta som väcker ressällskapets munterhet vid det stora tornets fot.
Vi kom hursomhelst inte upp i tornet denna gång heller. God service bjöds, såtillvida att det omedelbart meddelades att väntetiden var drygt en timme - vilket vi inte kunde avsätta just då.
Så har vi något kvar.
(Det skall väl erkännas att gråvädret, med den begränsade utsikten, också bidrog)
Färdigbyggt? Inte riktigt. Eller så håller Berlin på att skapa sig ett eget Centre Pompidou vid Alexanderplatz.
De där byggnationerna ja. Man KAN sätta frågetecken för det rationella i att republiken bygger upp ett gammalt kejsar- och kungaslott. Som har varit borta i 60 år.
Någonstans blir historierekonstruktionen till historierevisionism.
I just denna vinkel berättas dock något om samtidens Berlin.
Och så var det detta med Warschauer Brücke.
En adress som inte riktigt återfinns på kartan. Men som ändå finns, i verkligheten.
Alltså raka motsatsen till en litterär skapelse.
Här är den.
Det vita huset i bakgrunden ligger f.ö. vid Helsingforser Strasse, ett vackert gatunamn.
Vi fann gång på gång att vi inte var så intresserade av DDR-historien som turistindustrin och de kollegiala tipsen förutsätter .
Det vagt nostalgiskt kitschiga lockar föga; vi var där när Trabbis var ett normalt transportmedel och doften av brunkol låg tung.
Men lika lite känner vi behov av att delta i det gängse mässandet av avståndstaganden.
Vi tog avstånd när det begav sig; och det svartvita tecknande ter sig alltid dubiöst.
För den som har stått i köerna på Friedrichstrasses S-bahnstation och förolämpats av östtyska gränsvakter - och samtidigt påmint sig om hur mycket bättre ens egna möjligheter var än deras som bodde där - så känns hela tillbakablickandet ointressant.
Jag var där. Det var mycket som var skit; men det fanns också ett och annat barn i badvattnet.
Jaha. Kan vi gå vidare nu?
Detta sagt, så tittade vi iaf på murresterna vid platsen med det vackra tyska namnet East Side Gallery
En sak som slår en är hur tunn själva muren var. Nu var ju den inte riktigt det enda, "muren" var ju en hel zon av övervakning och avspärrning. Men i alla fall. Lite fascinerande är det.
Nå, vi vände tillbaka från muren och Oberbaumbrücke upp över Warschauer Brücke och Warschauer Strasse och kom så småningom till Frankfurter Tor. Med en områdestypisk arkitektur som vi väl kan kalla "intressant":
Som sagt, en del symboler från den så kallade tiden är svåra att riktigt utplåna. Och kanske är det inte riktigt nödvändigt?
Ibland uppskattar man att få klara och tydliga instruktioner.
Här på en toalett på en liten liten kneipe vid S-bahn Alexanderplatz.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om man nu inte är tillräckligt intensiv.
Avstånden är som vanligt både små och stora, i rummet och i den lagrade tiden.
Inne i en tegelklädd funkisbyggnad vid Behrenstrasse, just nedanför Unter den Linden och inte alls långt från Alexanderplatz och dess version av det närvarande, är instoppad Komische Opers krokansalong.
Vi såg en förträfflig uppsättning av Cosi Fan Tutte (fast man alltid undrar lite över styckets moral, hur många uppdateringar man än prövar)
Redan på fredagen hade vi avverkat en opera, nämligen Falstaff på Deutsche Oper. det var inget fel på den heller, men när jag sedermera insåg att Staatsoper samma kväll körde Trubaduren med Anna Netrebko och Placido Domingo blev jag lite sorgsen över att ha missat det.
På Deutsche Oper - där funkisen gäller både in- och utvändigt - var jag a man with a mission: att lyckas ta en användbar bild av detdär konstverket som liknar en hög av sällskapliga skalbaggar.
Det gick bättre än i fjol, men det är som synes en bit kvar.
Något att sikta mot för nästa besök, om det blir sådana.
Sköna damer.
Denna bild kostade mig en utskällning av herrn till vänster i bakgrunden, som trodde att det var hans tjej (i montern) som jag fotograferade, när det i själva verket var min.
(Neues Museum)
På tal om det där med olika arkitekturstilar. Här hissen (eller rättare en av dem) upp till vårt hotellrum - man går in i en port, uppför en trappa, åker en våning ner med en hiss, går ut på gården , går tio steg och tar ovan avbildade hiss.
Varpå man stiger ut i ett trapphus av helt annan karaktär:
Och så här så rummet ut:
(i år förstod vi oss också på att manövrera infra-bastun, vilket ytterligare höjde kvalitén)
Och så utsikten:
Men allting har ju en ände (utom currywursten) och det var dags att åka hem igen.
I ett drag av vacker symbolik slog dimman till ungefär när vi lämnade Brandenburg och kom in i Mecklenburg-Vorpommern. Det var som en ridå drogs för.
Troget enligt händelseförloppet skildrat, försäkras.
/T
__________________________________________________
För dig som inte fått nog av Berlinbilder finns förra årets resa redovisad här.
Och avslutningsvis kan du ju lyssna på den kloka och sköna Bettina Wegner:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar