Noteringar i skilda ämnen. Om drömmar och annat

Jag brukar inte minnas drömmar, i alla fall inte efter det egentliga uppvaknandet, men den här var så absurd. Och jag minns inte drömmen egentligen, bara ett fragment av den.

Jag klättrade uppför en vägg som var liksom belagd med elektriska maskiner, typ motorsågar, häcksaxar, gräsklippare, borrmaskiner sådant; alla i gult – dendär Partner-gula färgen.

Det var som att maskinerna eller apparaterna utgjorde själva stegen på vilka man skulle klättra uppför; oklart varför man nu skulle klättra.

Samtidigt talade jag i telefon med en tidigare arbetskamrat, som jag inte känner alltför väl i livet utanför denna dröm, men som jag där och då tydligen hade ett nära och förtroligt förhållande till. Det var bara det att hon befann sig i en sådan position att hon inte kunde säga det som hon hade att säga, utan hon talade i en för mig helt obegriplig kod.  Vanliga ord, delvis möjligen lästa ur någon sorts tabell, kanske en tidtabell, framfört i en vänligt bekymrad ton. Och helt obegripligt.

Desperat försökte jag få henne att förstå att jag inte förstod, desperat eftersom det på drömmars vis var oerhört viktigt, desperat eftersom hon inte reagerade alls, desperat eftersom jag halkade och slant på den där förfärliga klätterväggen av maskiner.

Ingenting hjälpte.

Jag minns inte hur det slutade eller om det övergick i något annat, men jag minns den egendomliga känslan.

Mitt tips till er alla är att stänga av telefonen, om ni någonsin ställs inför en klättervägg av gula maskiner.

  

                                                      *   *    *  

På väg hem, efter att ha kört Magnus och Claudia till Flemingsberg, lyssnar jag till Stefano Rossi. Det var ett tag sedan.

Känner att min italienska legat i träda. Ett och annat som jag trodde att jag visste går mig nu förbi.

Men annat sitter där:

Libertà 
Come sei invecchiata 
Quando passi non ti riconosco più 
Libertà come sei cambiata 
Quasi quasi penso che non eri tu.

Det där kan man fundera vidare över. 

Vad är nu friheten egentligen? kan den ha förändrats, åldrats, blivit en annan? var det verkligen friheten, den som vi kallade så? 

Vad är det för förväxlingskomedi vi är indragna i?

("Frihet - hur du har åldrats - när vi möts känner jag inte igen dig längre
Frihet - hur du har förändrats - det är nästan så jag tror att det inte var du")

Lyssna.

                                                       * * *

Tiggarna på gatan.

Den moraliska knuten.

Det är alltid värdigare att se en människa, att möta henne, än att inte göra det (vilket för övrigt en och annan människa med skärm borde reflektera över).

Men samtidigt – ett möte är också alltid ett löfte om något annat. En tomhänt hälsning är säkert meningsfull en gång; men varje gång?

Och således, helt bortsett från den tvekan jag känner inför hela fenomenet, den politiskt och filosofiskt grundade tvekan inför tiggeriets återkomst och vårt samhälles passiva eller ibland varma mottagande av det, fångas jag i en moralisk knut.

Att se men inte ge blir som att låtsas.

Och att ge blir som att ansluta sig ett stycke på vägen till dem som söker skattereduktion. Och är dessutom omöjligt i längden, till alla, hela tiden, och leder bara fram till ett nytt dilemma, valets dilemma, bortväljandets.

Och att inte se blir en flykt.

  

                                                     *  *  *

  

Läser i Claudio Magris Donau som jag nu plöjer från pärm till pärm – efter att ha hopp- och ströläst den när den var ny – en liten berättelse om hur en ung Magris och hans skolkamrater diskuterade vilket som var det vackraste namnet på den stad som i dag är Slovakiens huvudstad.  Om hur de tog ställning för olika kulturer och kanske också olika hållningar genom att förorda det tyskspråkiga Pressburg eller det ungerska Poszony, och för ytterligare andra möjligheter genom att välja det slovakiska Bratislava.

Och jag tänker att en sådan diskussion skulle aldrig kunna äga rum i Sverige.

Här skulle de unga studenterna, i den mån de var varse att det fanns konkurrerande namn, i stället ägna sig åt att försöka fastslå vilket namn som var rätt.

                                                     *  *  *