Salomé. Och varför är jag då inte begeistrad?

Så var det dags.

Den föreställning som flera i bekantskapskretsen talat så varmt om.

Nej, jag kan inte säga varför denna föreställning inte berörde mig så mycket som den uppenbarligen berörde många andra – både i vänkretsen och bland publiken på plats.

Det var väldigt mycket som var bra.

Nina Stemmes röst är lika stor som alltid.

Regin tog vara på möjligheterna

Det var liksom inget fel.

Bara det, att det inte berörde mig så mycket som uppenbarligen många andra.

Jag gick inte därifrån med huvudet fullt.

Kanske är det så enkelt som att jag inte tycker så vidare om pjäsen?

Oscar Wildes incestdrama kanske inte talar till mig?  Jag kanske inte dras till det dekadenta?

Kan vara. 
Men Kungliga Teaterns uppsättning är tämligen stram, det är funkisvilla, betong, plåtluckor; mycket långt från Aubrey Beardsley, mycket långt från Moreau.

Nej det är nog inte det

Det är inte sången heller.

Jämfört med Turandot får fru Stemme förvisso inte alls samma ”motstånd” – där levererade såväl Ricardo Massis Calaf som framför allt Yana Kleyn som Liu sådana motstycken som höll spänningen uppe. Och orkestern.

Men det är inget fel på det som levereras. Det är habilt. Inte mer, inte mindre. Just därför matchar det inte riktigt, men vem hade väntat det?

Men orkestern ja,  Där snuddar vi vid en av punkterna: det är med Richard Strauss (i mina öron) lite så att han i strävan efter allkonstverket liksom häller ned allting i samma gryta; det blir väldigt mycket ljud och klang och volym – men denne otränade lyssnare har svårt att finna ut och in i verket, hitta stigarna, se skogens träd.

(Det är lite samma sak med Richard W; jag famlar efter enskildheter. Men hos honom finns i regel fler vilopunkter av enskild skönhet, ibland nästan klarhet.)

Men kanske också, alltså, att de övriga sångarna inte riktigt matchar Stemmes insats som Salome.

Och kanske hade jag för stora förväntningar?

Att jag sedan har problem med de där människorna som partout måste vara först med att ropa ”Bravo” innan den sista orkesterklangen har tonat ut, det är mera mitt problem.

Men det har jag.