Så kom jag äntligen till Warschauer Brücke. Mer än 35 år efter att jag första gången hörde den där sången, den som fastnade, en Chanson aus der DDR, en liten lätt och luftig kärleksmelodi inifrån det vanliga och vardagliga som också försiggick och pågick bakom den där muren.
Muren är borta nu eller nästan borta - det finns ett stycke kvar av den just nedanför Warschauer Brücke, där Warschauer Strasse gör sig redo för språnget över Spree, det länge omöjliga, in i Kreuzberg. men den är ett konststycke nu, en turistmärkvärdighet, inte mer inne- eller utestängande än till exempel Brandenburger Tor, som även den en gång var en symbol för Makten och dess tvingande styrka.
Kurfurstarna var som SED-pamparna: stora gester, vackert tal, och för folket arbete och lydnad.
Men Warschauer Brücke.
Den vackra, enkla lilla sången. Lissy Tempelhof och damals.
Allt som har varit, allt som finns. Och tiderna som möts, inte alldeles olika järnvägsspåren, tillfartsvägarna, kajstråken där bort mot Ostbahnhof.
Lång tid.
Mycket vatten.
Der Wind auf der Warschauer Brücke,
das Licht und der weiße Rauch …
Weißt du, die brauch ich zum Leben
… und deine Liebe auch.
Der Adam war’s, der Eva küßt’,
und Berlin – liegt an der Spree.
Und noch so ein offenes Geheimnis ist,
daß ich dich ganz unheimlich gerne seh.
Der Heine sang die Loreley.
Erst kommt Mai und dann – August.
Und noch so ein offnes Geheimnis sei,
daß du mich bald unheimlich lieben mußt!
Der Wind auf der Warschauer Brücke,
das Licht und der weiße Rauch …
Weißt du, die brauch ich zum Leben
… und deine Liebe auch.
Det egendomliga är att den rad som jag fastnade för vid den första, länge den enda, lyssningen faktiskt inte finns i texten.
Raden "Und ich hab´ dir so ungeheuer lieb" lyser helt med sin frånvaro.
Jag tycker ändå den är vacker. Och ångrar inte att jag gjorde den till motto för min egen helt fria tolkning av sången - en annan melodi, en annan text, en annan situation - men kanske, kanske en liknande stämning. En gång i ett långt avlägset 70-tal.
Den hette "Vinden på gamla Skansbron".
Tillägnad henne som så småningom blev min hustru.
- - - in der wind auf der Warschauer Brücke
- - - und ich hab' dir so ungeheuer lieb
Så står vi på gamla Skansbron
En juninatt, klockan är ett
På väg mot Söder och sommaren
Natten är mycket lätt
Och vinden är lätt
Men tydlig
Den suddar ut varje vikt
Ger luften klara konturer
Och bron en svindlande svikt
Den blåser bort ljuset från Folksamhuset
Och de främmande namnen på industrier
I Hammarbyhamnen är större än vi är
Men vi är hemma här
I vinden på gamla Skansbron
Vinden som sjunger och bär
Och jag har dig så oerhört kär
Byggkranar, sovande fåglar
Som ruvar på morgonens ägg
Och vi lutar oss ögonblickstrygga
Mot försommarnattens vägg
Mörkret är bara en skugga
Och skuggan snuddar vid stan
Och staden bär den så varsamt
Som man bär ett sovande barn
Så står vi på gamla Skansbron
Och vinden tar tag i vårt hår
Vinden på ganla Skansbron
Som följer oss var vi går
Stan som ett glittrande vatten
Och natten är sval och len
Vi går upp mot Östgötagatan
Förföljda av en syren
Uppfrån den gamla parken
Borta vid Gullmarsplan
Och tunnelbanan högt uppe
På slamrande väg in mot stan
Och doften blandas med klappret
Från våra steg över bron
Och suger upp ljusblå signaler
Till nånsorts sommarnattston
Så står vi på gamla Skansbron
Och ser ner mot järnvägens spår
Och vinden på gamla Skansbron
Följer oss nu var vi går
Spåren slutar i tunneln
Men sommaren börjar här
I vinden på gamla Skansbron
Vinden som sjunger och bär
Och jag har dig så oerhört kär
(Det finns ett par rader där som faktiskt är några av dem som jag är mest stolt över att ha skrivit öht)
Överst i inlägget en enkel video med bilder från trakten kring Warschauer Brücke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar