Ja, det var alltså det där tornet. Det är rätt dominerande.
Man känner att det tar uppgiften på allvar, att ha uppsikt över sin stad.
Man ser det lite överalltifrån...
 |
| Utsikt från vårt sovrumsfönster |
...och i många olika vinklar.
Det kastar sin skugga över stora områden.
Hm. Det där är något att fundera på.
Så vi åkte väl upp...
En liten film från färden och från plattformen
Och lite otippat blev TV-tornet vid Alexanderplatz en av det här Berlinbesökets stora behållningar
Däruppifrån 203 meters höjd ser man staden breda ut sig i alla riktningar.
Här mot Museumsinsel och bort mot riksdagshuset.
Åt andra håller sträcker Karl Marx Allee sig bortåt i diset.
- där den vita röken minner om en sång,
där en bro spänner över järnvägsspåren
En bro som på de pedagogiska skyltarna i tornet äntligen får sitt rätta namn, det som inte står på några gatuskyltar eller kartor.
I ytterligare en annan riktning Prenzlauer Berg, och skymten av "vår" lägenhet vid Schönhauser Allee
I riktning sydöst förbi Alexanderplatz får man verkligen en känsla av hur grundligt Bomber Harris och hans grabbar gjorde sitt jobb. Inte många rester av den gamla staden där.
Man kan ha synpunkter på hur den följande tidens stadsplanerare och arkitekter gjorde sitt jobb, men man bör komma ihåg förutsättningarna.
Och återigen åt ett annat håll kunde man ana att våren var på väg i Tiergarten bortanför den dockskåpslilla Brandenburger Tor och det bara obetydligt större riksdagshuset.
Allt betraktandet av nära och avlägset i rum och tid kräver en paus...
...innan det är dags för lite närstudium. Marienkirche är rätt stor när man står där nere, men uppifrån får den oundvikligen en prägel av modell.
Neptunbrunnen påminner om varför barockanläggningar är bättre som tankekonstruktion än som njutbar verklighet.
Och så var det där med den jättelika skyskrapan som innehåller hotell Park Inn.
Den där som sträcker sig mot himlen och får en att känna sig så liten när man kommer upp ur Ubahn vid Alex:
Däruppifrån är den plötsligt inte lika imponerande.
Imponerande är väl tanken att det nygamla slottet skall bli.
För min del kan jag inte låta bli att tänka på Slussen; ett ideologiskt betingat slöseri med resurser och tid för att på något vis försöka utplåna det förflutna.
Något som det moderna Tyskland annars har varit ganska bra på att undvika.
Är detta ett olycksfall i arbetet eller signal om en ny hållning?
Just nu är det bara en slamrig byggarbetsplats.
"Hemma" vid Rosa Luxemburg-platz såg Volksbühne plötsligt både stor och liten ut.
Tid gick, markerad av det jättelika soluret.
Och vi åkte ned igen och ägnade oss åt allt det andra som staden bjuder - läs om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar