Feminismen och demokratin

Det är så lätt att ta saker för givna.

På senare tid har jag sett en hel del kloka påpekanden och klargöranden kring jämställdhetens läge och feminismens betydelse, riktade till dem som yttrar varianter av temat ”Nej jag är inte feminist, jag tror på det egna initiativet, jag har mitt eget öde i mina händer” etc.

Vänligt, men understundom ganska bestämt, pekas då på alla de ting som den talande vanligen tar för självklara, från utbyggd förskola och barnbidrag över särbeskattning  och upphävda yrkesförbud till pappamånader och till och med (en fortfarande dessvärre teoretisk) likalönsprincip; och avsevärt mera.
Rösträtten inte att förglömma.

Påpekas att detta inte har kommit av sig själv, utan är frukterna av hårt och envetet och långsiktigt arbete av människor i flera generationer, som förvisso inte alltid har kallat sig feminister men i praktiken har varit det.

Gott och väl så långt. Tråkigt bara att det skall behöva påpekas.

Men man kan vidga detta. Det finns alldeles för många i dag, och i alldeles för centrala positioner, som skulle behöva påminnas om demokratins och jämlikhetens alla landvinningar, vars frukter de tar för självklara men vars kostnader de inte alltid är villiga att betala, och vars upphovsmän och -kvinnor de inte synes respektera.

Den allmänna rösträtten, åttatimmarsdagen, semesterrätten, sjukförsäkringen, barnbidragen, den allmänna skolan, pensionssystemet, de fackliga rättigheterna – alla de sociala och politiska reformerna är en viktig del av detta.

Inget av det är självklarheter. En hel del av det saknas i många andra länder; och i de länder där det finns är det också frukten av arbete och kamp och uppoffringar, precis som hos oss.

Inget sådant är gratis.

Men allt bildar en plattform för det som givit de dumdryga själv-satsarna - med deras förakt för långsamhet, medinflytande, gemensamhet - deras positioner.

Som givit dem ens en röst att tala med.

Utan alla de insatserna skulle de inte kunna sitta där och odla sitt förakt.

Och utöver det som är uppenbart politiskt finns mycket annat som vi har demokratiens kämpar att tacka för, och ett arv att förvalta, sådant som den offentliga kapitalackumulationen främjat.

Till exempel de stora infrastruktursystemen: järnvägar och vägar, vattenkraften och dess ledningssystem, gruvor och hamnar.
De byggnader där den allmänna och kostnadsfria utbildningen bedrivs. 
Den offentligfinansierade kulturen.
Med mera.

I ett litet land under polen är dessa system inget annat än en bragd, som inte kunde ha kommit till annat än genom gemensamma insatser. Återigen: kamp, slit, uppoffringar.

Även den delen av kampen är vi skyldiga lite respekt.

Och, dessvärre tror jag att det inte längre bara är de dryga folkföraktarna och demokratihatarna som behöver påminnas, utan väldigt många; det känns som att alldeles för många är beredda att utan eftertanke sälja ut demokratins arv för en vattvälling, i form av ännu en skattesänkning (”jobbskatteavdrag”) eller en flygtur med ett irländskt flygbolag.